Om arbetslöshet och politik

Några tankar från en rödgrön röstare, endast en dag innan det avgörande valet.

Jag har aldrig sagt att jag tycker det är dåligt att arbeta hårt, att jobba upp sig, studera osv. Det är jättebra att göra karriär och stå på egna ben. Det är något som jag hoppas och tror att alla på ett eller annat vis strävar efter.

Vad som gjort mig upprörd i år är Moderaternas attityd mot arbetslösa. Att bidragstagare är snyltare, att arbetslösa ungdomar är lata och att dessa behandlas som att de själva valt situationen.

Moderaterna själva säger att den som arbetar ska belönas.

Om man belönar någon för att denne jobbar hårt, så betyder ju det att de som inte blir belönade ej heller arbetar lika hårt. Om de ansågs jobba lika hårt så skulle de ju också belönas. Alltså anser man att de som olyckligtvis saknar jobb inte jobbar nog hårt och därför är i situationen de är.

Såhär har det gått till i mitt liv.

Redan i gymnasiet hade jag problem med att hitta jobb. Mina vänner skaffade sommarjobb, majoriteten fick hjälp från sina föräldrar med detta, något jag inte hade möjlighet till då mina föräldrar varken hade arbetsplatser eller kontakter som kunde anställa mig. Jag gick runt på stan för att finna mig ett sommarjobb, men ingen tog emot mig. Det här bakslaget gjorde inte att jag satt hemma och latade mig hela sommaren, utan istället arbetade jag åt mina farföräldrar med gräsklippning och fönstertvätt. På så vis fick jag lite lön så att jag klarade sommaren och jag fick också känna att jag faktiskt gjorde något. Tyvärr räknas detta jobb inte som en erfarenhet på pappret och redan där låg jag därför lite efter i samhället.

När jag tagit studenten bestämde jag mig för att stå på egna ben. För att klara av att flytta till Göteborg så sökte jag in på universitetet och studerade ett år lite fristående kurser. På så vis levde jag rätt bekvämt ekonomiskt. Efter ett år ville jag prova på att ge mig ut i arbetslivet. Jag fick ganska snabbt jobb på McDonalds genom en vän som jobbade där, och det blev därför mitt första ordentliga arbete. Efter en månad på McDonalds sa jag upp mig pga deras sätt att behandla anställda. Inte för att jag var lat, jag jobbade övertid för dem trots att jag var deltidsanställd, men jag anser inte att man ska behöva finna sig i vad som helst. De skötte inte saker på lagligt vis, jag informerade facket om detta, och mer detaljer än så lämnar vi till en annan gång. (För den som vill veta mer rekommenderar jag Dokument inifrån - "McFusk & Co")

Efter att jag sagt upp mig från McDonalds började jag omedelbart på Greenpeace som medlemsvärvare. Jag arbetade som dörrknackare med att värva stödmedlemmar, ett jobb som var delvis provisionsbaserat, men ändå helt schysst i villkoren. Arbetskamraterna var super och jag trivdes bra. Det tärde dock på sitt sätt att gå runt i minusgrader mitt i vintern och få dörrar igensmällda i ansiktet, så i januari bestämde jag mig för att återgå till studierna igen.

Jag läste en termin på komvux, olika kurser relaterade till företagsekonomi, för att få en grund ifall jag så småningom skulle vilja starta eget. Jag följde upp det med en sommarkurs och ytterligare en termin på universitetet innan jag bestämde mig för att spara de år av CSN-tillgångar jag har kvar. Resterande tänker jag ta ut den dagen jag är säker på vad jag vill göra.

Det var nu vår, 2009, och jag blev arbetslös. Jag gjorde som jag alltid gjort i arbetslösheten, jag sökte jobb online, jag vände mig direkt till specifika företag, jag gick runt på stan och lämnade CVn för att presentera mig. Då jag aldrig jobbat tillräckligt länge för att få a-kassa så fick jag vända mig till socialen som efter en del krångel gav mig försörjningsstöd från andra månaden. Jag var alltså tvungen att skaffa mig lite privata lån först för att kunna betala hyran, något som sedan tog mig ett bra tag att kunna betala tillbaka.

Jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Göteborg igen, då jag under den här tiden befann mig i Karlstad, och meddelade detta till socialkontoret. Den tiden jag skulle spendera i Karlstad innan flytten blev jag dock hänvisad till att börja på praktik. Jag skaffade mig en praktikplats hos BR leksaker och fick jobba där tills dess att jag flyttat. Jag jobbade där i drygt en månad, heltid, för något annat var enligt kommunen inte acceptabelt. Jobbade man mindre än heltid blev man av med hela försörjningsstödet. På så vis fick jag alltså ut bidrag motsvarande en timlön på 35kr. Detta var inget jag slängde bort utan jag arbetade precis som om jag varit en av de anställda, något som jag fick väldigt mycket beröm för av butikschefen. Hon kunde dessvärre inte anställa mig då de inte hade något utrymme för nya anställningar, men hon skulle rekommendera mig till andra butiker om så fanns möjlighet.

Här fick jag plötsligt ett jobberbjudande för Media Markt, och det var därför min praktik endast varade en månad. Jag flyttade till Göteborg, och påbörjade en timanställning som till att börja med skulle gälla över sommaren. Jag jobbade på samma vis som alla andra, jag fick beröm av kunderna och jag hade bra försäljningssiffror. Så fort sommaren var över fick jag dock besked om att de inte hade plats för mig, det fanns inga tider att ge mig och därför avslutades min anställning.

Deprimerad över situationen och förtvivlad över att bli arbetslös igen så gick jag till arbetsförmedlingen med en idé om att finna mig en praktikplats igen. Med lite flyt kunde jag ju faktiskt hitta en plats som kunde anställa mig om jag bara fick in foten! Detta var dock inte möjligt då regeringen satt in en lag som förhindrade mig från att gå på praktik. Jag var tvungen att gå arbetslös i tre månader innan jag fick aktivera mig på sådant vis. Tre väldigt grå månader passerade. Det fanns färre jobb än någonsin att söka, till och med socialen suckade då de visste att alla som gick hos dem slogs om samma ynka jobb. När man gick runt med CVn fick man svar om att "Nej våra anställda står redan i kö för att få fler tider". Här bestämde jag mig för att lämna landet.

Vi började planera för flytten till London och jag informerade både arbetsförmedling och socialkontor om att jag snart skulle flytta. Då fick jag plötsligt en praktikplats hänvisad från arbetsförmedlingen, så okej, en extra merit och något att göra medan vi sparar till flytten. Jag började som praktikant på ett kontor där jag hjälpte ett företag med grafisk layout, upplänkning till deras intranät, översättningar, postsortering och annat smått och gott. Jag arbetade heltid hos dem i tre måndader, för samma ynka socialbidrag, och faktum är att man faktiskt förlorar pengar på att praktisera då det kostar att köpa hem extra mat för lunchlådor osv. Detta sänkte dock inte min arbetsmoral utan jag jobbade på som om jag varit en anställd, trots att jag snart skulle lämna landet. Detta uppmärksammades och de var i slutändan så nöjda med min insats att de bestämde sig för att ge mig lön.

Nu är jag i London, där jag även som arbetslös slitit för att hitta jobb. Här finns inga bidrag som räddar utan det är endast sparade pengar som gällt. Pengar jag sparat från mina bidrag och från försäljning av det mesta vi ägde. Nu har jag äntligen fått ett jobb, ett jobb som jag kommer att ge 110% på och som jag hoppas att jag kommer få stanna på. Det är ett tufft ekonomiskt liv, med hyror som är tredubbelt så höga som i Sverige, men jag är van att leva snålt och med vilja så klarar man de tuffaste situationerna.

Jag har alltid arbetat hårt, till och med när jag inte ens fått någon lön så har jag arbetat precis lika hårt som alla andra. Ändå kräver jag ingen belöning och om jag nu velat komma åt Svenska folkets skattepengar i form av bidrag då hade jag aldrig lämnat landet för att söka jobb här, helt utan bidragsstöd. Det sägs att det ska löna sig att arbeta, men det lönar sig redan att arbeta, det har det alltid gjort. Ju mer man arbetar desto mer belönas man. Det kallas ju just lön.

Man kan vara hur motiverad som helst, man kan vara driven och kämpa för att få ett jobb, men det gäller också att ha turen att den där arbetsgivaren som du vänder dig till, faktiskt i det tillfället är redo att anställa någon. Det finns alltid en liten procent av tur och tillfällighet som spelar in.

Ta inte ditt jobb förgivet, skatta dig lycklig om du aldrig varit utan, och tryck inte ned den som ännu inte fått något!

Karriärskval

Jag har ett problem med min karriär, nämligen att jag inte har någon. Egentligen har det aldrig varit ett problem för mig, för det där med att göra karriär och bli rik är inget som direkt lockat mig någon gång. Dock måste man ju göra något, och nu har jag helt fastnat utan någon idé om vad. Tidigare har jag satsat på att jobba inom butik, och det fungerar ju bra när man inte har någon väsentlig utbildning i ryggen. Jag har dock börjat inse att butiksarbetare inte är något som fungerar för mig i längden. De senaste åren har jag fått mer och mer problem med mina fötter. Jag klarar inte att stå och gå särskilt länge, för de blir ömma, och under våren fick jag problem med ömmande vrister. Efter ett besök hos en sjukgymnast fick jag veta att jag är plattfotad och behöver gjuta inlägg till mina skor. Dessa inlägg skulle kosta 800-1500kr att fixa, så det var inget alternativ för mig just då.

Problem med fötterna är visst något som går i släkten. Min syster har också fått inlägg och min mormor har alltid haft problem med sina. Eftersom det visat sig vara ett riktigt problem, att det faktiskt är fel på mina fötter, så känns ett yrkesval där jag sliter på dem hela dagarna som en väldigt dum idé. Risken att det blir sämre istället för att jag som vanligt folk vänjer mig är allt för överhängande. När jag förra sommaren jobbade som säljare trodde jag att det var normalt. Jag stod upp hela dagarna, haltade hem mot bussen och kunde knappt stå på resten av kvällen. Arbetskamrater sa att de också haft ont, och även min käre sambo förklarade att det kändes så första tiden innan man vant sig. Det kändes dock inte riktigt helt normalt att mina ben helt vek sig, trots de bästa skor jag kunde hitta, samt stödstrumpor för ökad blodcirkulation. Trots 4 månaders jobb så vande jag min heller aldrig, och det slog mig nyligen att jag aldrig haft så mycket problem med fötterna tidigare, trots yrken där jag behövt stå upp.

Nu till problemet. Om jag inte kan jobba inom yrken som kräver att man står, vad finns då kvar? Om jag inte har någon särskild inriktning jag är utbildad till, eller inte kan jobba inom restaurang eller butik, vad ska jag då jobba med? Helt plötsligt står jag framför ett beslut jag inte ännu är redo att ta, nämligen om jag ska utbilda mig till något. Jag har skjutit på detta eftersom jag inte ännu vet vad jag vill, och jag vill spara mina år av studielån tills jag är riktigt säker på vad jag vill bli. Att plötsligt tvingas fundera över yrkesroller på det här viset är nog det mest stressande jag ställts inför.

Jag hoppas verkligen att det jobb jag har på G verkligen går igenom, och att jag kan behålla det ett tag. Hamnar jag tillbaka på ruta ett så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Tro och hopp, och en gnutta tur, är väl vad som får avgöra det hela.

Grannar

Idag saknar jag Annso mest i världen. Den perfekta grannen. Det hade varit så bra nu, när jag sitter här och tråkar om kvällarna, att kunna gå över och bara dricka te och prata i timmar, så som vi är bäst på. Det är lite kul, för samtidigt som vi är jätteolika på många sätt, så är vi mest lika i världen när vi sätter igång och diskuterar saker. Det är det som är så härligt. Och så har vi ju så god smak vad gäller mat också.

Jag tänkte egentligen fortsätta att skriva här, om provokativa, underliga människor, men sedan ringde telefonen, och så kom Erik hem, så det får bli en annan dag.

Tjing!

Dagens funderingar

Det är lite knepigt ibland det här med att blogga. Vad kan man skriva, hur ska man formulera det, vem ska man ta hänsyn till osv. Jag har funderat lite på att eventuellt ha en privat blogg, för lite mer öppnare tankar. Vi får väl se hur jag gör. Om någon skulle vara intresserad av att få tillgång till att läsa en sådan så kommentera eller säg till på annat vis, så jag vet, om jag startar en nån gång.

För övrigt har jag klurat lite grann på hur det är att ha tråkigt. Okej, alla vet hur det är att ha tråkigt, men insåg igår att när jag gått över gränsen från att inte ha något särskilt att göra, till att bli riktigt uttråkad, så kan jag inte lösa problemet utan att byta miljö. När jag blir uttråkad känner jag mig instängd och låst. När jag väl kommit till den punkten så räcker det inte att få något att göra, utan det måste vara fantasifullt och jag behöver förflytta mig, komma ut, hitta på något någon annanstans. Det är knepigt, men de gånger jag känner starkast att jag behöver göra något extraordinärt, så är det när jag har som mest tråkigt. Då vill jag förändra världen, skapa något fantastiskt eller göra något som ingen gjort förut. Undrar om detta är vanligt, eller om det bara är jag?

Nog om det. Idag tänker jag ändå inte ha tråkigt.

Londoners

Har bott i London i tre veckor nu snart, och trivs jättebra. Eftersom Erik och jag har en gemensam Londonblogg så kommer jag nog inte att skriva mycket om det här, men för den som är nyfiken på hur vi har det så finns berättelser och bilder på http://lindaoerik.blogspot.com/

Återkommer här när jag har annat på hjärtat. :)

Cheers!

Några dagars semester.

Det har varit en händelserik månad, med försäljningar och rensning av allt vi äger, utflytt, städning, avsked m.m. Det har varit hektiskt, och tärande både fysiskt och psykiskt. Nu har vi i alla fall fått mellanlanda en tid i Halmstad, för att andas ut mellan flytterna. Det är skönt, att plötsligt inte ha någonting särskilt att göra om dagarna. Erik skulpterar, jag polerar naglarna och smuttar på vin. På onsdag ska vi till och med unna oss ett besök hos frisören, något som nog kan vara bra inför jobbsökandet vi har framför oss. På fredag flyger vi. Vi har fortfarande varken jobb eller boende, men vi har en vecka bokad på vandrarhem och resten får lösa sig väl på plats. Vi kommer att blogga om livet utomlands för att hålla familj och vänner uppdaterade, men adressen postar jag lite senare.

Förhoppningsvis blir det mer än bara landet Sverige man lämnar bakom sig. Det är ju ändå ett helt nytt liv vi inleder. Allt kommer att förändras.
Igår kom jag på mig själv att gräma mig över människor som gjort mig besviken. Folk som jag inte längre har eller kommer ha att göra med. Eftersom så är fallet så vill man ju bara släppa det hela, men när man känner att man oprovocerat blivit dåligt bemött är det ändå svårt. För att kunna lägga det helt bakom mig så måste jag trots allt acceptera det som hänt, och det kan jag bara inte göra i ett par extrema fall. Några människors beteenden övergår helt mitt förstånd, och det är svårt att släppa frustrationen. Varför vill man helt utan anledning skapa sig ovänner? Jag kan inte tänka på de här personerna utan att bli riktigt förbannad. Det är ju så jäkla onödigt och dumt. Mest av allt är jag som sagt besviken, för någorlunda högre förväntningar får man i alla fall ha på vänner och bekanta.

Ibland hade det varit skönt att verkligen hänga ut sådana personer ordentligt, för vad de sagt och gjort, men för självrespektens skull så låter jag bli. Förhoppningsvis lättar det här lite på trycket tills vidare. När vi flyttat så ska jag inte ha tid att fundera över dem.

Klockan är efter midnatt, det är nu juni och tre dagar kvar till avfärd.
Nästa gång jag skriver här är jag troligtvis i London, med helt andra tankar i huvudet. Bye for now.

Då tankarna blandas i kitteln..

Nu har jag börjat om tre gånger på den här texten. Jag börjar aldrig om när jag skriver, men eftersom jag aldrig pratar öppet om det här ämnet, så vet jag heller inte hur jag ska forma orden kring det. Det handlar om en tro och en livsstil. En av mina livsstilar, får jag väl säga, för jag anser mig ha ganska många olika.

Om jag fick en förfrågan om att beskriva mig själv, så skulle den beskrivningen skifta enormt mycket, beroende på vem som frågade. Mitt liv är inte så simpelt helt enkelt, för jag har valt flera vägar, och lever dem paralellt. Detta är ganska tillfredsställande i slutändan, då skiftandet av engagemang förhindrar uttråkan. Jag kan under flera månader fastna i mitt moderna, nördiga jag. Gräva ner mig i tv-spel och saksamlande eller springa på stan för att shoppa mig modern och följa upp det med en lång klubbkväll. Som de flesta i min omgivning helt enkelt.


Ikväll är dock annorlunda. Jag får till och från dåligt samvete över att jag inte engagerar mig tillräckligt mycket i min spiritualistiska livsstil. Nu är ett sådant tillfälle. Ikväll önskar jag att jag bodde i skogen, lite mer avskärmad från det moderna samhället. Att jag kunde gå ut i skogen, sätta mig ner och tala med den.
Jag är naturtroende, sk paganist men ej mer specificerat. Visst kan jag kalla mig modern häxa, men ropar man ut det högt så följer ofta så många fördomsfulla frågor. Några jättemediala förmågor är inget jag har att skryta med, men jag håller ett öppet sinne, för jag vet att det nog kan komma när jag minst anar det. Jag hyser respekt för jorden och de krafter jag är övertygad om finns. Jag tar avstånd från gudar och gudinnor, om så bara som symboler. Det engagemang jag har mest av just nu vill jag främst fokusera på örter och allt man kan skapa med dem. Salvor, brygder och annat man har nytta av. Jag tänker att jag kommer att utöka engagemanget både inom det och andra områden när tiden säger att det är dags. Det finns ingen anledning att stressa, och än är jag ung. Jag ser till att hålla inspirerande människor på nära avstånd för att snabbt ha en väg in när jag känner att det passar. De finns främst på Internet, och jag är tacksam över att se dem där dagligen.

Det finns mer att uppleva i den här världen, än det vi ser, hör och kan ta på.
Vad man kallar det och upplever det som, är ju högst personligt. Jag kallar det magi.

Efter flytten ska jag låta dessa ting ta lite mer plats i mitt liv.
Med rökelse, symboler och talande toner.

Blessed be.

Chili

Ensam hemma en fredagkväll med feber, jag kan tänka mig roligare situationer. Orkeslös och ont i kroppen. Samtidigt har jag varit mycket rastlöst, mest pga ett nytt kosttillskott jag började med igår; Chili Burn. Det var mamma som köpt och sedan delade med sig av. Tabletter som ska öka förbränningen m.m.

"Aktiva ämnen är chili, grönt te, dillfrö och ingefära. Passar dem som vill ha sundare kosthållning med snabbare utfall."


Det som gör mig förvånad hur snabbt jag kände av att jag börjat äta dem. Började igår kväll, tog två i morse och två till lunch. Redan efter de första två idag blev jag lite illamående och smått "rapig". Tråkigt förvisso, men det visar ju ändå på att någonting sker där nere i magen. Inga sockerpiller direkt. Sedan kom energin. Detta beror troligtvis på att det är grönt te i. Jag brukar alltid vara ganska trött och hängig men detta gav verkligen effekt. Dålig timing med min förkyldning bara, för kunde inte göra något av den, därav rastlösheten. Jag har heller inte varit sugen på mat, alls. Har ätit för att det var dags, men ville inte ha nåt vanligt utan lättare saker. Absolut inte bröd. Om det fortsätter såhär och det inte bara var tillfälligheter så är det riktigt bra. Återstår väl att se, än har det ju bara gått en dag. Återkommer väl om effekten så småningom. Gäller ju att hitta det som fungerar för sin egen kropp, så bara att hoppas på att detta är för mig.

I morgon är det retrospelmässa, men mår jag som nu lär jag nog bli instängd hela helgen. Kvällens plus får bli att det nalkas brämhults om en timme.

För övrigt är ju chili en rätt läcker växt.

Det här med kroppsideal

Efter att ha läst i bloggen Vintage Girl (Extremt läsvärd blogg för övrigt) om hur samhället bestämmer vad vi ska tycka om våra kroppar så kände för att skriva om detta också. Jag har trots allt tänkt ta upp detta flera gånger förut, så det är väl dags då. Det är i låg ålder man börjar uppfostras av samhället om hur man ska se ut för att matcha idealet. Redan från puberteten blev jag missnöjd med min kroppsform och önskade att jag var smalare, för jag hade inte en lika platt mage som mina vänner hade, även om jag var ganska smal på den tiden. En normal tjej, helt enkelt, med lite hälsosamma kurvor dessutom. Jag antar att det var i gymnasiet som jag började må sämre över vikten, och började med träning, dieter och annat för att gå ner de där extra kilona som jag ansåg att jag hade. det var väl drygt fem år sedan som jag började ordentligt, kan jag tänka mig. Sedan dess har det aldrig varit någon ro. Istället har jag de senaste åren gått upp drygt 10 kilo. Mitt bmi säger att jag är överviktig, och det är jag. Jag har storlek large på kläder och min midja blir bara rundare. Det är inte det att jag äter ohälsosamt. Visst, jag käkar inte sallad varje dag direkt, men jag köper nästan heller aldrig godis, jag käkar bara snacks och sådant när det bjuds, och köper knappt heller aldrig skräpmat. Numera dricker jag ytterst sällan alkohol dessutom och heller inte läsk, vilket man annars kan tänka påverkar det hela. Jag har helt enkelt en riktigt värdelös förbränning.

Rör jag på mig, kan man ju fråga, och nej, det kan jag väl inte påstå att jag gör. Jag avskyr att träna. Redan som barn tyckte jag att idrottslektionerna var det värsta i skolan, och några aktiva fritidsaktiviteter har det aldrig varit tal om. Jag har skaffat gymkort tre gånger i mitt vuxna liv men tappat motivationen varje gång eftersom jag inte ser något hända. Jag tycker om promenader, men blir snabbt trött på att gå samma sträckor om och om igen. Mitt bristande intresse kan bero på att jag har så många andra intressen som fyller upp min tid. Kreativa hobbys, tv-spel, m.m.

För att kompensera detta har jag istället satsat på olika dieter till och från. Nån gång provade jag nutrilett-shakes, en annan räknade jag kalorier och så den mest effektiva, atkinsmetoden, som jag körde för något år sedan. Med atkins gick jag ner 5kg på bara några veckor. Det var som en dröm! Problemet med atkins är dock att eftersom dieten går ut på att mest bara äta kött/fisk (och annat proteinrikt) så blev det också väldigt dyrt. Detta hade jag som gick från att vara student till att bli arbetslös inte råd med i längden, och därför tickade mina totalt tappade 7kg sakta upp igen. Det som svider mest är att det alltid handlar om någon form av uppoffring. Antingen måste jag plåga mig själv med tråkig träning, eller så måste jag avstå från att äta normalt. Det är lite som pest eller kolera. Det känns illa nog att inte kunna äta lite chips en lördagkväll utan att känna dåligt samvete.

Nu står det mest bara still. Jag avskyr min kropp och påminns framförallt av det varje gång jag ser mig själv på bild. När jag är hemma så tänker jag inte på det. I mitt huvud är jag inte större än mitt ideal. Även framför spegeln är det helt okej. Det är först när jag kan se mig själv i relation till alla andra som jag känner mig fet. Jag vet, det finns många som är större än vad jag är, och så kommer det alltid vara, för alla som har problem med vikten. Det finns alltid någon som är större, och som kanske tänker "hon ska inte klaga". Dock gör ju inte det att man känner sig bättre. Det är även många som säger att "Men nej, du är inte stor, och BMI är inte tillförlitligt!". Jag vet att dessa människor vill väl, men jag vet också att de själva inte hade varit nöjda om de låg på samma vikt som jag i relation till deras längd, så oavsett om det är med mening eller ej så blir det inte särskilt trovärdigt.

Nu flyttar vi snart, och får förhoppningsvis en stabilare ekonomi igen. Då får vi se vad för medel som kan hjälpa mig i form igen. Ett löpband och lite bättre mat hade jag väl tänkt i alla fall. Tills vidare kan jag bara drömma om att se ut som jag önskar, att kunna använda korta kjolar och andra snygga klädesplagg igen. En vacker dag, säger vi. En vacker dag..

Fjärilar

Jag har blivit extra förälskad i fjärilar på senaste. De är så fantastiskt vackra! Nätta tunna varelser, vissa kan flyga över halva jorden, med sina små, små vingar. Alla olika mönster, de små söta snabelliknande munnarna. Jag önskar jag vore en fjäril.

Idag har jag tittat runt på flickr. Jag har aldrig förstått vad mycket fantastiska bilder det finns att finna där. Vackra naturfoton i starka färger. En dag ska jag skaffa mig en ordentlig och bra kamera, så att jag också kan fånga världen i dess vackraste ögonblick. Då ska jag fotografera fjärilar, röda löv och ett hallon.

When I fall asleep..

Det var längesen jag fick ett sådant lyckorus av musik, men ikväll insåg jag storheten i Owl City. Att Fireflies är bra har jag tyckt länge, men efter att ha lyssnat på fler av hans låtar så är jag helsåld!

Hello Seattle, I am a cold seahorse
Feeling warm in your sand
I sing about the tide and the ocean surf
Rolling in the evening breeze

Det är inte bara det att musiken är mysig och söt, utan texterna är helt fantastiska! Han lyckas pricka in sådant som går direkt in i hjärtat på mig, inte genom känslomässiga texter om livet, kärlek och annat, utan genom de små fantastiska ting som ofta glöms bort. Han har skrivit musik om mina lyckoting!
De bästa låttexterna är de som inte riktigt makes sense, för det är de som är de mest personliga.

With your ear to a seashell
You can hear the waves
in underwater caves
As if you actually were inside
a saltwater room

För första gången på länge finns en ny artist som jag vill se live. Typiskt nog spelar han i London den 9e maj, en månad innan vi flyttar ner. Förhoppningsvis kommer fler chanser. Nu är min vill-se-lista uppe i tre namn. Owl City, Tori Amos och Mike Oldfield.

Cause I'd get a thousand hugs
From ten thousand lightening bugs
As they tried to teach me how to dance.

Dags att fortsätta njuta, medan kvällen är ung. Kan tipsa om att kolla in Owl City's fanpage på facebook, då han skriver väldigt mycket lustiga och härliga statusuppdateringar. Precis som texterna.

(So tell me darling,
do you wish we’d fall in love?)

Garderobsrensning

Dagarna går, våren är här, ut med det gamla och in med det nya säger de.
Solen gör mig lycklig, fågelkvittret känns i magen och sista tiden har jag drömt mer än jag brukar. Som Erik sa igår, att det är ändå viss skillnad på att ha en dröm och att vara en drömmare. Vi är definitivt drömmare. Det är inte alltid så viktigt att allt vi drömmer om går i uppfyllelse, bara att prata om det, och tänka på det, är trots allt halva nöjet. Sen vore det såklart en dröm att kunna uppfylla allt en vacker dag. Det ska vi ju såklart göra. Som drömmare bestämmer vi vad vi ska göra, oavsett om det är genomförbart eller ej. Lyckas vi bara med en liten del av allt, så är det ändå något stort. Vi är ju dessutom redan på väg. Två månader kvar till flytt.

De sista dagarna har varit lite omtumlande. En relation bröts och en kom tillbaka. Efter att ha släppt lite på ilskan så känns allt bara tryggt och skönt. Som att bitarna föll på plats ungefär. Båda relationerna bar på samma problem, dvs konflikter och tjafs. Det var de jag skrev om för ett tag sedan. Att bråka med folk är inte för mig, inte i längden. Den ena kom tillbaka, och bad om ursäkt. All heder och respekt, det enda jag ville var ju trots allt att vara sams, även om vi inte alltid kommer att ha samma åsikter om saker och ting. Det är ju inte heller det viktiga, utan mer att man respekterar varandras olikheter.

Den andra reagerade lite som jag förväntade mig, fast värre tyvärr. Det var också anledningen till att jag skjutit på det hela. Jag fick dock nog tillslut, och sa ifrån. Det var många kränkningar och glåpord jag fick tillbaka, och de har gnagt på mig i några dagar nu. Jag har enligt personen dålig retorik, jag är dryg, vidrig, inte snäll, behandlar folk illa, saknar social kompetens, beter mig som en feg 12-åring, är ett offer, avstår ”än en gång” från ansvar, saknar helt självinsikt, växer till skillnad ifrån alla andra aldrig upp, behöver rannsaka mig själv samt blir endast lycklig av pengar.

Det är inte det att jag tagit illa vid mig, jag vet bättre än så, men det är svårt att låta frustrationen passera, när någon man känt i så många år säger sådana saker. Man kan ju liksom inte riktigt kalla det konstruktiv kritik, när jag inte heller fick någon direkt motivering för någon av sakerna. Att mina andra vänner inte anser att jag är allt det här fann inte personen relevant. Personligen tycker jag att det är det mest relevanta. Det är ju så man avgör hurvida det är befogat eller ej. Det är ju även så man avgör hurvida personen är värd att hålla kvar vid. Jag fick inte sagt hälften av vad jag skulle velat, och vet nu att jag heller inte kommer det. Ingen idé att tala med någon som inte vill höra på. Finns ingen mening med det längre heller. Vi fungerar inte ihop, och det kan ingen ändra på.

Det här blir min ventilering istället. Det man inte kan få ut på ett sätt, får man finna andra vägar till. Inte för att hänga ut, hämnas eller liknande, utan för att lätta på sina tankar. Viktigt att poängtera detta. Den berörde kommer nog inte att läsa hur som helst, då denne inte följt min blogg tidigare. Vore underligt att börja nu.

Det känns bra i alla fall, i slutändan. Har börjat smälta det hela, och går vidare. Som sagt, ut med det gamla, in med det nya, det gäller många saker i livet. Det finns ingen anledning till att bära på sådant som tynger, när det finns så mycket fina saker att ersätta det med. :)

Nu är det helg, och det ska jag njuta av.
Ta till vara på er själva och era liv, ni som kan tänkas läsa detta.

Att leva livet, fullt ut.

Idag är en dag för drömmar. Drömmar om livet jag ännu inte levt. Det pratas om tidsbristen vi skapar oss i vardagen, för allt vi vill göra, och inte gör. Vi diskuterade lite förut, om vad vi skulle vilja göra mer om dagarna. Jag har väl några småsaker jag skulle vilja ägna mer tid, och andra som jag tycker stjäl för mycket. Sedan slog det mig, att det som gör mig genuint lycklig, är att upptäcka världen. Att resa, vara fri och bara samla på erfarenheterna. I morgon skulle jag vilja vakna upp, tidigt i gryningen, för att gå ut och skåda en utsikt av berg. Stora bergslandskap, täckta av skogar och dimma, sådär tyst och fridfullt som det kan vara i gryningen. Att bara stå, på en fuktig gräsmatta, andas in frisk luft, lyssna på fågelkvittret och njuta. Jag vill resa, och flytta runt, prova på olika liv, på olika platser.
Jag är inte gjord för svensk vardag, för jag har själen av en hippie. Idag är den extra stark, känslan, och längtan efter frihet. Jag vill ut, iväg, lämna teknik och annat bakom mig. Det vet jag att det inte kommer att ske, men om jag bara lyckas med hälften av vad jag drömmer om, dagar som denna, så har jag lyckats med något fantastiskt och enormt. Många kanske ser det som ouppnåeliga drömmar, något man kan tänka som ung, men får släppa för livets ansvar. Det ska inte vara så, jag tänker inte leva så. Hellre fattig på en bergstopp, än besparingar och villa i förorten, det är mitt ideal.


Jag hoppas att jag känner såhär i morgon också, och dagen efter det. Jag vill vara inspirerad, och älska världen så som jag faktiskt gör. Stora skogar, vackra blommor, milda vindar i håret. Att blunda i morgonsolen, och andas naturens dofter.
Jag är hellre pretentiös, än bär på attityd. Peace, love and understanding, är inte så dumt ändå. I slutändan ska mitt liv vara fyllt av inspirerande människor, och upplevelser. Jag tänker bygga ett liv av lycka och drömmar. Ett liv av kärlek.

Nya rutiner

På onsdag börjar jag på en praktik, hos ett företag som heter Henkel. Ett kontorsjobb, 8-17, blir verkligen en stor omställning! Tror att det kan bli kul ändå. Om jag förstod det hela rätt så är det grafiskt arbete jag ska hjälpa till med, och det blir kul att jobba lite med sådant igen. Var många år sen sist. Det var de som kontaktade mig, efter att ha fått mig rekomenderad bland andra från ams. Efter intervjun dröjde det bara en knapp timme innan de ringde och sa att jag fick platsen. Skönt att få en boost i självförtroendet jobbmässigt igen, även om det bara är en praktik. Nu är jag bara nervös för att det ska ta såpass mycket tid, att det kör ihop sig inför flytten. De vet att jag flyttar i Juni, och praktiken kommer bara att vara i tre månader. Problemet är väl att det kommer vara fullt upp för mig hela maj, med allt som ska säljas, packas m.m. Jag hoppas att jag kan få allt att gå ihop. Känns lite tråkigt att bara vara ledig på helgerna helt plötsligt också. Inte för ledighetens skull i sig, utan för möjligheterna att åka bort, till familjen. Det ordnar sig nog i alla fall, hoppas jag.

Just det, till detta hör väl att vi faktiskt sagt upp lägenheten i fredags. I början av juni åker vi. Då blir vi London-bor.

För övrigt har jag kommit in i en riktigt ordentlig tv-spels period igen. Känner mindre och mindre för att sitta vid datorn, vill antingen spela eller titta på film. Vissa kanske skulle se det som bortkastad tid, men jämfört med att bara ägna dagarna åt poänglöst surfande, så är det som att mitt liv fått en helt ny mening igen. I'm back!

Vardagsglädje

Idag känns det lite bättre. Idag har jag haft ett socialt liv igen.
Jag har varit hemma hos Linda, pratat, tittat på serier och gått hem till hennes klasskamrat för att äta semlor och titta på family guy. I grunden var det för att slippa vara hemma, då vi inte kan använda vårat badrum för tillfället. Dock visade det sig vara precis medicinen jag behövde. Lite vardagsglädje, peppade människor, att bara komma utanför dörren och ändå känna sig hemma. Allt drama blev för mycket för mig, eftersom jag inte hade tillräckligt mycket positiva källor omkring mig för att jämna ut det. Ikväll kan jag lägga mig i soffan med datorn, utan en gnutta dåligt samvete. Idag var en riktigt bra dag, och jag ska försöka få fler som dessa.

När jag skulle hem så valde jag att promenera. Jag var ändå bara två hållplatser ifrån, och det vore bra att spara pengar, om så bara för en biljett.
När jag började gå så upptäckte jag att mobilen lagt av. Jag fick igång den men lät bli att använda den för att hålla den vid liv. Det känns extra osäkert att gå här på kvällarna nu, efter allt som hänt. Det är hemskt att man ska känna sig så osäker runt sitt eget hem. Kommer världen någonsin att bli bättre?

Time for change

Jag vet egentligen inte vad som händer med mig. Jag har så mycket frustrationer och ilska inom mig som jag knappt kan hantera. Jag har fått nog, av en massa saker, och det slutar helt enkelt inte att gnaga på mig. Jag har fått ett väldigt starkt behov av att säga vad jag faktiskt tycker till folk, på gott och ont. Det är väl egentligen inte mer än rätt, bättre det än att bara prata bakom ryggen på dem. Det är mycket såna saker som stör mig, så då vill jag ju inte vara likadan. Jag tror att det hela kan ha börjat när jag skrev min blogghistoria. Sen jag publicerade den så har det bara fortsatt, och behovet av att stå upp för mina åsikter har bara växt. Det känns lite som att "någon måste ju", med tanke på hur många det finns som inte ens törs. Det har blivit så starkt att jag nu börjat föra fram vad jag tycker för andras skull.

Det kanske är som mamma sa till mig tidigare idag. Att jag är lätt att projicera saker på, för jag biter inte tillbaka. Tillslut nådde det väl sin gräns. Mitt huvud är överfyllt av drama just nu, och det börjar bli tröttsamt. Jag vill inte vara en bitter människa. Jag vill vara glad, med människor som ger energi, istället för att ta. Jag vill ha förändring.

Vila i frid

Det är ett fruktansvärt samhälle som vi lever i. Det har det förvisso varit länge, men det blir extra tydligt när omgivningen drabbas på tragiska vis. Idag gick en bekant bort efter att ha blivit knivhuggen igår kväll i ett rånförsök. Det rubriceras som mord, och hittills har fyra av fem unga killar anhållits misstänkta. Det skedde några hållplatser bort, där vi brukar handla vid Ica. Han hann sätta sig på spårvagnen innan han upptäckte sina skador och sedan blev han mött av ambulans vid mildvädersgatan, hållplatsen som jag kan se ifrån vardagsrumsfönstret. Jag mådde illa när jag fick höra om det, och känner mig personligen lättad av att jag snart ska flytta härifrån. Det är inte ett tryggt område att bo i. Jag kände inte Pelle särskilt väl, men jag vet många som gjorde, och som man säger så går alla tankarna till hans familj och närmsta idag. Det som hänt är oförlåtligt och inget man någonsin hade kunnat föreställa sig.

Det står ljus nere vid hållplatsen här nu, själv har jag tänt ett i fönstret. Ett rosa ljus i en vinflaska, något som nog passar en rosa, poppig kille, som man oftast såg ute på fest.

Vila i frid, Pelle. Hoppas att du kommit till en bättre värld.

Artikel 1
Artikel 2

Hellre ensam än i dåligt sällskap.

Jag vet inte hur mycker mer jag pallar av detta, för vissa människor börjar stå mig upp i halsen. Jag har försökt att ignorera allt, låta det passera, tänkt att det går över, men istället börjar mitt tålamod att få nog. Det handlar om personer som satt sig på för höga hästar, och vägrar kliva ner. Jag är jävligt less på att ta skit för oförtjänta saker, det spelar ingen roll om det var igår, eller för ett år sedan, de ligger alla i en och samma hög just nu. Det här handlar inte om att vara någon slags martyr, jag är inte perfekt, men jag har kämpat sista tiden, ansträngt mig, för att inte ha en massa outredda knutar i mina relationer.

Något jag bara vill kräkas över, är människor som försöker uppfostra, och försöker lära en uppenbara saker som de är väl medvetna om att man vet, på nedlåtande sätt dessutom. Jag är en vuxen människa, jag behöver ingen extra uppfostran, och det är oavsett inte ert ansvar att ge mig detta. Något annat jag börjat tänka över är vad som kännetecknar en god vän. Faktum är att det inte finns några regler för detta, och så tycker jag det bör fortsätta. Visst finns det bra och dåliga handlingar, men i slutändan handlar det om hur en person får en att må, i längden, snarare än att man ställde upp den där gången, för att det ska vara så. Det finns ingen allmänn mall, att applicera på människor. Åtminstone är det vad jag anser, och det är nästa sak, att ha olika åsikter, värderingar och prioriteringar. Ens vänner kommer att göra en besviken, många gånger och på många sätt. Det är faktiskt bara att acceptera detta, och vara medveten om att man själv säkerligen kommer att göra samma sak, fast på andra vis.

Det verkar som att det finns de, som målat upp den här mallen, regler för hur vänner ska vara, och sedan gör de allt för att följa dessa, oavsett vad för effekt det egentligen har. Det verkar vara väldigt populärt att så fort någonting negativt händer i människors liv, rida in som någon slags hjälte, och vara den där "Bra vännen som ställer upp", för det är så det är socialt bestämt att det ska vara. Det finns mer i vänskap än att ställa upp i sådana lägen. Speciellt när det ibland verkar handla om att få någon slags vänskapsmedalj, istället för ren omtanke. Jag vet att man kan säga, att man har vänner som man vet vart man har, och som man kan låta bli att höra av, men ändå vet ställer upp. Att ställa upp behöver dock inte vara att göra allt som står i regelboken, speciellt inte om personen inte har bett om det. Något som kan betyda mycket istället, men som glöms bort i flera fall, är att vara glad för andra, även om man själv inte håller med om att glädjekällan är den mest optimala. I slutändan är det endast den personens sak att avgöra. Det kostar faktiskt inte så jäkla mycket att ge ett stöttande leende.

Det här handlar om mer än en person, och det finns en anledning till att jag skriver det så här, tills vidare åtminstone. Jag kan inte ta upp det. Antingen orkar jag inte, för jag vet vilken konflikt det skulle riva upp, eller så vet jag att det inte går att prata om. Det skulle inte leda någonstans. Åter igen, jag försöker inte vara någon slags perfekt förebild, jag kanske själv är likadan med en del saker, och jag ber verkligen om ursäkt i så fall, till den som känner sig drabbad, men det här är ett stort problem för mig, och jag kommer gå i bitar om jag inte får ur mig det, för det håller mig redan vaken om nätterna. Jag klarar inte av att bråka om saker med folk, för att sedan låtsas som ingenting när de bestämt sig för att det blåst över. Det här är ingen mall för hur folk ska bete sig, det är en beskrivning av vad som helt enkelt inte fungerar för mig.

Never Ending Playlist

Idag är en magkrånglar-dag. Kom för några månader sedan fram till att jag fått IBS, så min mage fungerar inte riktigt som den ska. Listan på vad som kan vara dåligt att äta är så lång att det är löjligt, och det enda jag verkligen kunnat fastställa inte fungerar är stark mat och alkohol. Jag är dock inte beredd att offra allt jag tycker om, så istället får jag genomlida lite krämpor till och från. Det och hosta, för närvarande. Har vaknat varje natt de senaste dagarna pga hostan. Har köpt hostmedicin idag, trots att jag inte brukar vilja ta till läkemedel, men tillslut orkar man bara inte mer. Hälsan är lite sisådär med andra ord, men man ska väl inte klaga allt för mycket, vet flera som har det mycket värre.

Har ägnat mig åt byråkratiska sysslor idag. Lämnat in och skickat in papper. På något vis känns dagen mindre bortkastad, bara för några få simpla sysslor. Storhandlat dessutom, veckans ansträngning. Man får väl vara stolt över det lilla, när man inte åstadkommer så mycket.

Har hittat tillbaka till en massa musik de sista dagarna, och inser att jag verkligen saknat den. Har inte lyssnat så mycket på musik det senaste halvåret, troligtvis för att det lätt blir så när man inte bor ensam. Behovet är inte lika starkt och istället glöms det bort. Tog mig tid nu att samla all musik jag uppskattar i en enda lång playlist på Spotify. Den är extremt blandad, allt från mörka metal- och gothband till Britney Spears och trance. Både sådant jag lyssnat på förr, och nyupptäckta band. Det som var extra kul var att återupptäcka just de där gamla banden, som man inte hört på länge. Mycket är fortfarande riktigt bra, och dessutom inte längre sönderlyssnat. Skönt att ha lite ljud omkring sig igen annat än reklamen på tv. Listan innehåller för närvarande 1273 låtar, och kommer att fortsätta växa så länge jag lyssnar.

Ta en titt, för all del!
http://open.spotify.com/user/outrageous/playlist/09700Ymzu3fKNFzVXuWLzi

Det som sker.

Jag borde skriva här oftare. Med så mycket som det finns i mitt huvud så borde jag kunna fylla en bok. Mest får jag bara inte tummen ur, och det gäller det mesta i min vardag. Varför ljuga för sig själv? Jag är lat, har blivit det av den vardag jag har. Går upp, lägger mig i soffan, surfar, kollar på tv, surfar lite till, äter nudlar och slutligen städar jag köket för att hålla samvetet rent. Åtminstone renare. Erik sliter med att jobba så mycket han kan. Jag borde göra det samma här. Jobba på det vis jag kan, hålla ordning, sälja saker, osv. Söka jobb har jag gett upp om för längesen. När ingenting händer så tappar man helt och hållet tron om att det finns någon förändring. Det dyker inte upp några annonser, och de få tillfällen som de gör det så tänker man bara "jag gör det sen". Varför orka engagera sig när man ändå inte kommer komma någonstans med sin ansökan. Okej, jag hade väl inte gjort såhär om jag inte hade haft någon form av plan. Eftersom planen är att lämna landet så känns det helt enkelt inte längre som någon idé att söka något här längre. Ingen vill anställa någon som inte vill engagera sig helt i arbetet, satsa på karriär. Vem anställer någon för tre månader?

Jag har kommit med i ungdomsgarantin nu. Det innebär att jag kan söka praktik. Det har varit min plan hela tiden, det är vad jag väntat på sen jag blev arbetslös. Dock är det inte längre för att få in en fot, åtminstone inte här. Min plan är att hitta en praktikplats på en internationell kedja. På så vis kan jag söka jobb inom samma företag väl i London. IKEA står överst på listan nu. Jag är dock lika långsam med det som med allt annat i min vardag. Mañana mañana. Idag ringde jag åtminstone, men fick inget svar. Får prova i morgon igen.

Det är arbetsgivarnas land. Allt sker på deras villkor. Det är idag ett privilegie att få arbeta, i Sverige. Det är helt vansinnigt, och det är fel.

Jag längtar efter mitt nya liv.


Nyligen publicerade jag en bit av mitt gamla liv på nätet. Jag kom till en punkt då jag insåg att det inte längre fanns någon anledning att hålla det i skymundan. Jag har inget att skämmas för, och varför då inte tala om den sanning som är. Det fungerade bra som en bearbetning. Det fungerade även bra för andra, och det gjorde mig glad. Inspirerade två personer att själva gå ut med sina historier och liv, och jag är glad över att jag fick ta del av dem. Ingen av oss har något att skämmas för, och därför inget vi behöver dölja. Min historia finns på bloggen Upp till ytan.

Jag har kännt mig tyngd av mina vänskapsrelationer på sista tiden. Det är få personer jag verkligen kan connecta med till 100%. Har funnit två, och de var ganska oväntade i det stora hela. Skönt att veta att de finns där, när andra på olika vis kan tynga ner. En kommer hit i helgen. Det känns tryggt.

Snöflingor

Vi var på bio idag. I bilen dit så landade en liten snöflinga på fönstret. Och sen en till. När vi tittade nära så såg vi att det var perfekta snöstjärnor. Ett underbart sött mönster, skapat av naturen. Det singlade konstverk från himlen. Jag tror aldrig jag sett så tydliga snöstjärnor förr. Jag blev helt överväldigad, och lycklig.

Jag längtar verkligen efter sommaren, men det är skönt när vintern kommer med något litet fint för att muntra upp.

London Calling

Så kom man tillbaka till vardagen, och trivs sämre än någonsin tidigare.
Jag vill inte bo kvar här en dag till. Jag vill inte vara kvar i den här lägenheten, jag vill inte bo i Göteborg, jag vill inte stanna i Sverige.

London överträffade våra förväntningar. Det har så mycket mer att ge än det liv vi har här idag. Till skillnad från vad man alltid hört, och hur det även varit förr, så var allting fantastiskt billigt. Sailsbury's, deras största mataffärskedja, hade allt och både mat och alkohol kostade motsvarande halva priset från i Sverige. Att äta ute, på lunchställen och take away, kostade 3-5 pund. Pundet ligger inte högre än 11-12 kr just nu, vilket gör det väldigt prisvärt. Även kläder och skor kan man hitta billigare. Köpte ett par linnen för 1 pund styck, och hittade snygga skor för £10. Det som kostar är boendet, men det är inte lika hemskt som folk påstått det heller. Man behöver inte bo tio personer i en trång lägenhet för att ha råd. Är man två, så kan man få en riktigt fräsch lägenhet, även om den kanske blir liten, för motsvarande 8000kr. Visst är det dyrare än i Sverige, men man sparar ju inte det på allt annat som är billigt, samt att man faktiskt får jobb i London! Minimilönen där är lägre än här, men det gör också att de har råd att anställa fler, och därför kan man enkelt få jobb som servitris eller liknande, där man för den delen kan få bra med dricks om man har tur. Framförallt finns en kultur som inte går att jämföra med Sverige.

Jag vill flytta nu, snarast, och håller på att bli galen över att inte kunna påverka det. Arbetsförmedlingen uppmuntrar att man ska jobba utomlands, men hur ska man ha råd med det om man inte redan har ett jobb här. Att flytta och att skaffa boende innan första lönerna trillar in kostar, så man måste ju ha ett startkapital.

Nu ska vi försöka sälja allt vi äger. Okej, inte allt, men det mesta. Vi har en trea fylld med möbler och prylar, och när vi drar bör det inte finnas mer kvar än ett par kartonger. Det vore befriande att bara börja helt om. Men det är mycket att göra sig av med. Mycket ska försöka säljas, och det blir ett fulltidsjobb bara det.

Jag hoppas att allt löser sig enkelt, och snart!

Hej världen

Hej bloggen, hej Internet.

Jag kom på att den här nästan föll i glömska, så fort jag fick saker att göra. December flöt förbi snabbt. En weekend i Köpenhamn, julpyssel, nya skapelser i Mybblilandet och sedan till sist julafton själv. Hela jul och nyår spenderades i Värmland hos släkt och vänner, så jag har inte varit hemma på nästan två veckor. I morgon bär det av igen, för då åker vi till London! Det ska bli helt fantastiskt, och känns nästan overkligt just nu. Snart ska vi flytta dit. Nog för att "snart" är relativt, men så snart vi bara kan åtminstone. För att flytta behövs en startbudget och för att få ihop till en startbudget behövs ett jobb. Ser man på det på det viset känns flytten ganska avlägsen, men det ska gå. Jag är trött på att sitta still.

I Karlstad träffade jag gamla vänner. Mitt schema var så fullbokat att jag var tvungen att hålla det skriftligt. Att träffa vänner nästan varje dag, dricka te och bara prata bort timmar var en ganska stark kontrast till mitt liv i Göteborg. Jag har vänner här med, men mest sådana man festar med, eller kanske ser en film på sin höjd. Det är få jag kan bara prata med här, och häromdagen flyttade ännu en. Jag saknar klassiska tjejkompisar, och börjar lida mer och mer av att ha dem utspridda i hela landet. Pratade med mamma förut om problemet att skaffa nya vänner. Om man inte jobbar, pluggar, eller knappt går utanför dörren, vart ska man då finna dem? Och hur får man den djupa vänskapen med någon man inte känt så länge? Flera av dem jag träffade i mellandagarna har jag inte sett på många, många år, men ändå var det som att jag såg dem igår. Gamla relationer är så enkla att ta upp igen, medan nya är svåra att utveckla.

Jag vill flytta nu, ut i världen. Jag har fått för mig att allt kommer flyta på så mycket bättre där. Det blir ju ett helt nytt liv..