Och så andas vi ut..

Det gick bra. Handläggaren var snäll och såg inga hinder.
Det är en otrolig lättnad, har varit nervös för ögonblicket i ett par månader. Passade på att gå in på arbetsförmedlingen också, som ligger precis intill. Skrev ut en hög med CVn och brev att gå runt och lämna så fort jag är lite friskare.

Det börjar arta sig med konsten. :) Jag ska sälja min första voodoo ragdoll i morgon, kanske till och med två! Jag börjar få god hjälp att sprida reklam för mybblibloggen så jag hoppas den kan växa framöver. Jag har gjort så många mybblis i veckan! Ska fixa bilder på dem ikväll. Och smycken, flera smycken!
Bilder på dem finns i mybblibloggen. :)

Nu är jag bara så matt. Antagligen för att jag fick släppa på lite nervositet.
Lite tid vid tvn så ska jag försöka piggna till igen.

Dubbelblogg

Nu dubblar jag detta, genom en ny blogg! Den nya är dock bara för pysslet och sådant jag skapar. Det är lite fokus på försäljning i den, så har jag något att göra, samt med lite tur en extra inkomstkälla, i arbetslöshetsträsket.
Får jag saker sålda, så kan jag köpa nytt material och skapa nya saker. Förhoppningen är att få mina hobbys att vara lite självförsörjande. :)

http://mybbli.blogspot.com/

Jag har beställt nya pärlor som borde komma i dagarna. Lite smycken är sålda, vänner som tyckte det var bra som julklappar. Känns jättekul.

I övrigt händer inte så mycket. Erik har varit sjuk hela veckan, det finns fortfarande inga jobb att söka, och det blir mest filmtittande och surfande.
Mer pyssel, blir det dock nu!

Someone to blame

Helgen var fartfylld, med vänner på besök och utekvällar. Vi gick på The Dubliner, eftersom ingenting slår den Irländska stämningen om man ska ut, men tyvärr fanns inte så mycket Irländsk stämning där. Lördagen blev en Sticky Fingers kväll. Bara dagen innan hade jag gått och pratat om vad illa jag tycker om Sticky, och jag har inte ändrat åsikt efter helgen. Knepiga vakter, extremt kass musik på dansgolvet, dyrt, köttmarknad och framförallt högljutt. När vi gick därifrån var jag halvt döv. Nog för att man brukar få skrika till varandra på krogen, men inte efteråt! Och sån tinitus jag hade när jag skulle sova, har jag inte haft på flera år tror jag.

Nåväl.

På söndagen var det Zombie Walk. Kort och gott, drygt 100 pers klär ut sig och går genom Göteborg som zombies. Jag skippade hela snygg-zombie grejen, och var en zombie housewife, med morgonrock och papiljotter. För den som vill veta mer kan man kolla gruppen på Facebook.

Tillbaks till vardagen nu i alla fall. Halloween närmar sig, men vi har inga pengar att åka någonstans, och här händer inte mycket, så det blir väl bara lugnt. Har kommit fram till att jag konstant går och har dåligt samvete, för att jag är arbetslös. Jag håller ordning i hemmet som sysselsättning, söker jobb så gott det går, och kan väl egentligen inte göra så mycket mer. Känns ändå som att samhället ser ner på en för att man är lat. Till och med arbetsförmedlingen säger till en att man inte kommer ha problem att få jobb fort. Att det finns många jobb där ute. Jag undrar mest vart?

Planen nu är att försöka få in några extra kronor på pysslet. Får annonsera lite varstans nu, och om någon är intresserad av att köpa eller beställa något, skulpturer, tavlor, smycken, pärlplattor eller whatever så säg till. Bilder på saker jag gjort finns här. Jag hoppas att länken fungerar för alla.

Eventuellt kanske jag borde starta en ny, extra blogg, för försäljning.

Pärlor

Massor av pärlor och tillbehör beställda! Så kan jag ägna tiden åt lite smyckestillverkning! Tack tack tack Tess för länkarna! :)

Upptäckte att jag hade lite extra pengar inför kommande månad så då kunde jag kosta på mig lite pyssel. Lyckas jag göra något snyggt kanske jag kan tjäna in det med lite tur. Snart kan jag öppna en egen pysselverkstad här. Det finns det mesta. Lera, färger av olika slag, metalltråd för trådslöjd, garn, pärlor för smycken, pärlplattor etc. Jag kanske skulle öppna ett dagis?

Erik är ledig i två veckor nu så då kan vi passa på att göra saker. Problemet är att det var så längesen jag aktiverade mig att jag glömt hur man gör. Jag vet inte ens hur jag ska bli exalterad över saker längre. Har städat köket så det blänker och det var ju åtminstone en stor insats. Nästa steg är tvätten i sovrummet samt att möblera kontoret ordentligt.

Man kanske skulle resa någonstans?

Få tiden att gå

Den går nämligen ganska långsamt just nu. Det händer för lite. Inga äventyr, inga ordentliga planer, bara väntan på framtiden. Jag vill flytta nu, till London, börja på något nytt. Varje dag är likadan just nu, och det duger faktiskt inte. Det är inte mitt liv.

Jag har åtminstone börjat pyssla lite. Skulpterat en fågelskrämma. En halloweenig med pumpahuvud. Jag borde verkligen komma igång med skulpteringen mer. Att knåda och fixa kommer visst mer naturligt till mig än att rita och annat. Känns som att det kanske är den konstform jag ska rikta in mig på. Allt jag skapat i lera är jag så himla nöjd med! Att öva och nöta ha aldrig varit min grej. Tålamod finns inte när det kommer kreativitet. Kommer det inte till mig naturligt så får det vara. Skapande ska vara för nöje, för att få ut kreativiteten man har inom sig. Att öva teknik m.m. har alltid dödat mitt intresse. Hittar man bara sin stil så behöver man inte vara tekniskt duktig. Inte jag i alla fall.

Häromdagen såg jag en dokumentär om varför vissa inte kan gå upp i vikt. Många av oss går upp bara av att titta på mat, och sedan har man de omkring sig som kan äta godis dagligen, men som inte är tjockare än stickor. Det är orättvist. Dokumentären var brittisk, men med en svensk professor. Han tog ett gäng smala människor, sådana som inte kan gå upp i vikt. De fick i fyra veckor dubbla sitt naturliga kaloriintag. Vräka i sig onyttigheter, och samtidigt inte röra sig mer än ett begränsat antal steg om dagen. Fyra veckor gick. De gick upp ett par kilo, nån ökade sin muskelmassa (Ja, kroppen byggde muskler av den överblivna energin! Utan träning) och så fort testet var över började de gå ner igen. Enligt forskning verkar det som att våra kroppar redan bestämt vilken vikt vi ska ha, precis som att vi alla är olika långa. Det är ganska logiskt egentligen. Detta gör att om man försöker ändra sin vikt så går man förr eller senare tillbaka till utgångsläget, för att kroppen jobbar för det. Det föll på plats när jag såg det. Jag har kämpat med dieter fram och tillbaka i flera år. Gått ner några kilo, för att direkt gå tillbaka till samma siffra. Det är en ändlös, hopplös kamp. Visst kan man gå under sin vikt, men då krävs konstant underhåll av den, för att inte öka. Livet som en enda lång diet. Ska man ge upp, acceptera att man inte är gjord för att vara en av de smala är frågan? Inte för att jag någonsin kan slappna av helt. Jag vill inte gå upp mer. Dokumentären gav svar, men den tog också mitt hopp. Det är orättvist, att idealen inte låter oss vara de vi är. Att bara en liten grupp är godkända, trots att olikheten är det mest naturliga som finns.