Londoners

Har bott i London i tre veckor nu snart, och trivs jättebra. Eftersom Erik och jag har en gemensam Londonblogg så kommer jag nog inte att skriva mycket om det här, men för den som är nyfiken på hur vi har det så finns berättelser och bilder på http://lindaoerik.blogspot.com/

Återkommer här när jag har annat på hjärtat. :)

Cheers!

Några dagars semester.

Det har varit en händelserik månad, med försäljningar och rensning av allt vi äger, utflytt, städning, avsked m.m. Det har varit hektiskt, och tärande både fysiskt och psykiskt. Nu har vi i alla fall fått mellanlanda en tid i Halmstad, för att andas ut mellan flytterna. Det är skönt, att plötsligt inte ha någonting särskilt att göra om dagarna. Erik skulpterar, jag polerar naglarna och smuttar på vin. På onsdag ska vi till och med unna oss ett besök hos frisören, något som nog kan vara bra inför jobbsökandet vi har framför oss. På fredag flyger vi. Vi har fortfarande varken jobb eller boende, men vi har en vecka bokad på vandrarhem och resten får lösa sig väl på plats. Vi kommer att blogga om livet utomlands för att hålla familj och vänner uppdaterade, men adressen postar jag lite senare.

Förhoppningsvis blir det mer än bara landet Sverige man lämnar bakom sig. Det är ju ändå ett helt nytt liv vi inleder. Allt kommer att förändras.
Igår kom jag på mig själv att gräma mig över människor som gjort mig besviken. Folk som jag inte längre har eller kommer ha att göra med. Eftersom så är fallet så vill man ju bara släppa det hela, men när man känner att man oprovocerat blivit dåligt bemött är det ändå svårt. För att kunna lägga det helt bakom mig så måste jag trots allt acceptera det som hänt, och det kan jag bara inte göra i ett par extrema fall. Några människors beteenden övergår helt mitt förstånd, och det är svårt att släppa frustrationen. Varför vill man helt utan anledning skapa sig ovänner? Jag kan inte tänka på de här personerna utan att bli riktigt förbannad. Det är ju så jäkla onödigt och dumt. Mest av allt är jag som sagt besviken, för någorlunda högre förväntningar får man i alla fall ha på vänner och bekanta.

Ibland hade det varit skönt att verkligen hänga ut sådana personer ordentligt, för vad de sagt och gjort, men för självrespektens skull så låter jag bli. Förhoppningsvis lättar det här lite på trycket tills vidare. När vi flyttat så ska jag inte ha tid att fundera över dem.

Klockan är efter midnatt, det är nu juni och tre dagar kvar till avfärd.
Nästa gång jag skriver här är jag troligtvis i London, med helt andra tankar i huvudet. Bye for now.