Chili

Ensam hemma en fredagkväll med feber, jag kan tänka mig roligare situationer. Orkeslös och ont i kroppen. Samtidigt har jag varit mycket rastlöst, mest pga ett nytt kosttillskott jag började med igår; Chili Burn. Det var mamma som köpt och sedan delade med sig av. Tabletter som ska öka förbränningen m.m.

"Aktiva ämnen är chili, grönt te, dillfrö och ingefära. Passar dem som vill ha sundare kosthållning med snabbare utfall."


Det som gör mig förvånad hur snabbt jag kände av att jag börjat äta dem. Började igår kväll, tog två i morse och två till lunch. Redan efter de första två idag blev jag lite illamående och smått "rapig". Tråkigt förvisso, men det visar ju ändå på att någonting sker där nere i magen. Inga sockerpiller direkt. Sedan kom energin. Detta beror troligtvis på att det är grönt te i. Jag brukar alltid vara ganska trött och hängig men detta gav verkligen effekt. Dålig timing med min förkyldning bara, för kunde inte göra något av den, därav rastlösheten. Jag har heller inte varit sugen på mat, alls. Har ätit för att det var dags, men ville inte ha nåt vanligt utan lättare saker. Absolut inte bröd. Om det fortsätter såhär och det inte bara var tillfälligheter så är det riktigt bra. Återstår väl att se, än har det ju bara gått en dag. Återkommer väl om effekten så småningom. Gäller ju att hitta det som fungerar för sin egen kropp, så bara att hoppas på att detta är för mig.

I morgon är det retrospelmässa, men mår jag som nu lär jag nog bli instängd hela helgen. Kvällens plus får bli att det nalkas brämhults om en timme.

För övrigt är ju chili en rätt läcker växt.

Det här med kroppsideal

Efter att ha läst i bloggen Vintage Girl (Extremt läsvärd blogg för övrigt) om hur samhället bestämmer vad vi ska tycka om våra kroppar så kände för att skriva om detta också. Jag har trots allt tänkt ta upp detta flera gånger förut, så det är väl dags då. Det är i låg ålder man börjar uppfostras av samhället om hur man ska se ut för att matcha idealet. Redan från puberteten blev jag missnöjd med min kroppsform och önskade att jag var smalare, för jag hade inte en lika platt mage som mina vänner hade, även om jag var ganska smal på den tiden. En normal tjej, helt enkelt, med lite hälsosamma kurvor dessutom. Jag antar att det var i gymnasiet som jag började må sämre över vikten, och började med träning, dieter och annat för att gå ner de där extra kilona som jag ansåg att jag hade. det var väl drygt fem år sedan som jag började ordentligt, kan jag tänka mig. Sedan dess har det aldrig varit någon ro. Istället har jag de senaste åren gått upp drygt 10 kilo. Mitt bmi säger att jag är överviktig, och det är jag. Jag har storlek large på kläder och min midja blir bara rundare. Det är inte det att jag äter ohälsosamt. Visst, jag käkar inte sallad varje dag direkt, men jag köper nästan heller aldrig godis, jag käkar bara snacks och sådant när det bjuds, och köper knappt heller aldrig skräpmat. Numera dricker jag ytterst sällan alkohol dessutom och heller inte läsk, vilket man annars kan tänka påverkar det hela. Jag har helt enkelt en riktigt värdelös förbränning.

Rör jag på mig, kan man ju fråga, och nej, det kan jag väl inte påstå att jag gör. Jag avskyr att träna. Redan som barn tyckte jag att idrottslektionerna var det värsta i skolan, och några aktiva fritidsaktiviteter har det aldrig varit tal om. Jag har skaffat gymkort tre gånger i mitt vuxna liv men tappat motivationen varje gång eftersom jag inte ser något hända. Jag tycker om promenader, men blir snabbt trött på att gå samma sträckor om och om igen. Mitt bristande intresse kan bero på att jag har så många andra intressen som fyller upp min tid. Kreativa hobbys, tv-spel, m.m.

För att kompensera detta har jag istället satsat på olika dieter till och från. Nån gång provade jag nutrilett-shakes, en annan räknade jag kalorier och så den mest effektiva, atkinsmetoden, som jag körde för något år sedan. Med atkins gick jag ner 5kg på bara några veckor. Det var som en dröm! Problemet med atkins är dock att eftersom dieten går ut på att mest bara äta kött/fisk (och annat proteinrikt) så blev det också väldigt dyrt. Detta hade jag som gick från att vara student till att bli arbetslös inte råd med i längden, och därför tickade mina totalt tappade 7kg sakta upp igen. Det som svider mest är att det alltid handlar om någon form av uppoffring. Antingen måste jag plåga mig själv med tråkig träning, eller så måste jag avstå från att äta normalt. Det är lite som pest eller kolera. Det känns illa nog att inte kunna äta lite chips en lördagkväll utan att känna dåligt samvete.

Nu står det mest bara still. Jag avskyr min kropp och påminns framförallt av det varje gång jag ser mig själv på bild. När jag är hemma så tänker jag inte på det. I mitt huvud är jag inte större än mitt ideal. Även framför spegeln är det helt okej. Det är först när jag kan se mig själv i relation till alla andra som jag känner mig fet. Jag vet, det finns många som är större än vad jag är, och så kommer det alltid vara, för alla som har problem med vikten. Det finns alltid någon som är större, och som kanske tänker "hon ska inte klaga". Dock gör ju inte det att man känner sig bättre. Det är även många som säger att "Men nej, du är inte stor, och BMI är inte tillförlitligt!". Jag vet att dessa människor vill väl, men jag vet också att de själva inte hade varit nöjda om de låg på samma vikt som jag i relation till deras längd, så oavsett om det är med mening eller ej så blir det inte särskilt trovärdigt.

Nu flyttar vi snart, och får förhoppningsvis en stabilare ekonomi igen. Då får vi se vad för medel som kan hjälpa mig i form igen. Ett löpband och lite bättre mat hade jag väl tänkt i alla fall. Tills vidare kan jag bara drömma om att se ut som jag önskar, att kunna använda korta kjolar och andra snygga klädesplagg igen. En vacker dag, säger vi. En vacker dag..

Fjärilar

Jag har blivit extra förälskad i fjärilar på senaste. De är så fantastiskt vackra! Nätta tunna varelser, vissa kan flyga över halva jorden, med sina små, små vingar. Alla olika mönster, de små söta snabelliknande munnarna. Jag önskar jag vore en fjäril.

Idag har jag tittat runt på flickr. Jag har aldrig förstått vad mycket fantastiska bilder det finns att finna där. Vackra naturfoton i starka färger. En dag ska jag skaffa mig en ordentlig och bra kamera, så att jag också kan fånga världen i dess vackraste ögonblick. Då ska jag fotografera fjärilar, röda löv och ett hallon.

When I fall asleep..

Det var längesen jag fick ett sådant lyckorus av musik, men ikväll insåg jag storheten i Owl City. Att Fireflies är bra har jag tyckt länge, men efter att ha lyssnat på fler av hans låtar så är jag helsåld!

Hello Seattle, I am a cold seahorse
Feeling warm in your sand
I sing about the tide and the ocean surf
Rolling in the evening breeze

Det är inte bara det att musiken är mysig och söt, utan texterna är helt fantastiska! Han lyckas pricka in sådant som går direkt in i hjärtat på mig, inte genom känslomässiga texter om livet, kärlek och annat, utan genom de små fantastiska ting som ofta glöms bort. Han har skrivit musik om mina lyckoting!
De bästa låttexterna är de som inte riktigt makes sense, för det är de som är de mest personliga.

With your ear to a seashell
You can hear the waves
in underwater caves
As if you actually were inside
a saltwater room

För första gången på länge finns en ny artist som jag vill se live. Typiskt nog spelar han i London den 9e maj, en månad innan vi flyttar ner. Förhoppningsvis kommer fler chanser. Nu är min vill-se-lista uppe i tre namn. Owl City, Tori Amos och Mike Oldfield.

Cause I'd get a thousand hugs
From ten thousand lightening bugs
As they tried to teach me how to dance.

Dags att fortsätta njuta, medan kvällen är ung. Kan tipsa om att kolla in Owl City's fanpage på facebook, då han skriver väldigt mycket lustiga och härliga statusuppdateringar. Precis som texterna.

(So tell me darling,
do you wish we’d fall in love?)

Garderobsrensning

Dagarna går, våren är här, ut med det gamla och in med det nya säger de.
Solen gör mig lycklig, fågelkvittret känns i magen och sista tiden har jag drömt mer än jag brukar. Som Erik sa igår, att det är ändå viss skillnad på att ha en dröm och att vara en drömmare. Vi är definitivt drömmare. Det är inte alltid så viktigt att allt vi drömmer om går i uppfyllelse, bara att prata om det, och tänka på det, är trots allt halva nöjet. Sen vore det såklart en dröm att kunna uppfylla allt en vacker dag. Det ska vi ju såklart göra. Som drömmare bestämmer vi vad vi ska göra, oavsett om det är genomförbart eller ej. Lyckas vi bara med en liten del av allt, så är det ändå något stort. Vi är ju dessutom redan på väg. Två månader kvar till flytt.

De sista dagarna har varit lite omtumlande. En relation bröts och en kom tillbaka. Efter att ha släppt lite på ilskan så känns allt bara tryggt och skönt. Som att bitarna föll på plats ungefär. Båda relationerna bar på samma problem, dvs konflikter och tjafs. Det var de jag skrev om för ett tag sedan. Att bråka med folk är inte för mig, inte i längden. Den ena kom tillbaka, och bad om ursäkt. All heder och respekt, det enda jag ville var ju trots allt att vara sams, även om vi inte alltid kommer att ha samma åsikter om saker och ting. Det är ju inte heller det viktiga, utan mer att man respekterar varandras olikheter.

Den andra reagerade lite som jag förväntade mig, fast värre tyvärr. Det var också anledningen till att jag skjutit på det hela. Jag fick dock nog tillslut, och sa ifrån. Det var många kränkningar och glåpord jag fick tillbaka, och de har gnagt på mig i några dagar nu. Jag har enligt personen dålig retorik, jag är dryg, vidrig, inte snäll, behandlar folk illa, saknar social kompetens, beter mig som en feg 12-åring, är ett offer, avstår ”än en gång” från ansvar, saknar helt självinsikt, växer till skillnad ifrån alla andra aldrig upp, behöver rannsaka mig själv samt blir endast lycklig av pengar.

Det är inte det att jag tagit illa vid mig, jag vet bättre än så, men det är svårt att låta frustrationen passera, när någon man känt i så många år säger sådana saker. Man kan ju liksom inte riktigt kalla det konstruktiv kritik, när jag inte heller fick någon direkt motivering för någon av sakerna. Att mina andra vänner inte anser att jag är allt det här fann inte personen relevant. Personligen tycker jag att det är det mest relevanta. Det är ju så man avgör hurvida det är befogat eller ej. Det är ju även så man avgör hurvida personen är värd att hålla kvar vid. Jag fick inte sagt hälften av vad jag skulle velat, och vet nu att jag heller inte kommer det. Ingen idé att tala med någon som inte vill höra på. Finns ingen mening med det längre heller. Vi fungerar inte ihop, och det kan ingen ändra på.

Det här blir min ventilering istället. Det man inte kan få ut på ett sätt, får man finna andra vägar till. Inte för att hänga ut, hämnas eller liknande, utan för att lätta på sina tankar. Viktigt att poängtera detta. Den berörde kommer nog inte att läsa hur som helst, då denne inte följt min blogg tidigare. Vore underligt att börja nu.

Det känns bra i alla fall, i slutändan. Har börjat smälta det hela, och går vidare. Som sagt, ut med det gamla, in med det nya, det gäller många saker i livet. Det finns ingen anledning till att bära på sådant som tynger, när det finns så mycket fina saker att ersätta det med. :)

Nu är det helg, och det ska jag njuta av.
Ta till vara på er själva och era liv, ni som kan tänkas läsa detta.

Att leva livet, fullt ut.

Idag är en dag för drömmar. Drömmar om livet jag ännu inte levt. Det pratas om tidsbristen vi skapar oss i vardagen, för allt vi vill göra, och inte gör. Vi diskuterade lite förut, om vad vi skulle vilja göra mer om dagarna. Jag har väl några småsaker jag skulle vilja ägna mer tid, och andra som jag tycker stjäl för mycket. Sedan slog det mig, att det som gör mig genuint lycklig, är att upptäcka världen. Att resa, vara fri och bara samla på erfarenheterna. I morgon skulle jag vilja vakna upp, tidigt i gryningen, för att gå ut och skåda en utsikt av berg. Stora bergslandskap, täckta av skogar och dimma, sådär tyst och fridfullt som det kan vara i gryningen. Att bara stå, på en fuktig gräsmatta, andas in frisk luft, lyssna på fågelkvittret och njuta. Jag vill resa, och flytta runt, prova på olika liv, på olika platser.
Jag är inte gjord för svensk vardag, för jag har själen av en hippie. Idag är den extra stark, känslan, och längtan efter frihet. Jag vill ut, iväg, lämna teknik och annat bakom mig. Det vet jag att det inte kommer att ske, men om jag bara lyckas med hälften av vad jag drömmer om, dagar som denna, så har jag lyckats med något fantastiskt och enormt. Många kanske ser det som ouppnåeliga drömmar, något man kan tänka som ung, men får släppa för livets ansvar. Det ska inte vara så, jag tänker inte leva så. Hellre fattig på en bergstopp, än besparingar och villa i förorten, det är mitt ideal.


Jag hoppas att jag känner såhär i morgon också, och dagen efter det. Jag vill vara inspirerad, och älska världen så som jag faktiskt gör. Stora skogar, vackra blommor, milda vindar i håret. Att blunda i morgonsolen, och andas naturens dofter.
Jag är hellre pretentiös, än bär på attityd. Peace, love and understanding, är inte så dumt ändå. I slutändan ska mitt liv vara fyllt av inspirerande människor, och upplevelser. Jag tänker bygga ett liv av lycka och drömmar. Ett liv av kärlek.

Nya rutiner

På onsdag börjar jag på en praktik, hos ett företag som heter Henkel. Ett kontorsjobb, 8-17, blir verkligen en stor omställning! Tror att det kan bli kul ändå. Om jag förstod det hela rätt så är det grafiskt arbete jag ska hjälpa till med, och det blir kul att jobba lite med sådant igen. Var många år sen sist. Det var de som kontaktade mig, efter att ha fått mig rekomenderad bland andra från ams. Efter intervjun dröjde det bara en knapp timme innan de ringde och sa att jag fick platsen. Skönt att få en boost i självförtroendet jobbmässigt igen, även om det bara är en praktik. Nu är jag bara nervös för att det ska ta såpass mycket tid, att det kör ihop sig inför flytten. De vet att jag flyttar i Juni, och praktiken kommer bara att vara i tre månader. Problemet är väl att det kommer vara fullt upp för mig hela maj, med allt som ska säljas, packas m.m. Jag hoppas att jag kan få allt att gå ihop. Känns lite tråkigt att bara vara ledig på helgerna helt plötsligt också. Inte för ledighetens skull i sig, utan för möjligheterna att åka bort, till familjen. Det ordnar sig nog i alla fall, hoppas jag.

Just det, till detta hör väl att vi faktiskt sagt upp lägenheten i fredags. I början av juni åker vi. Då blir vi London-bor.

För övrigt har jag kommit in i en riktigt ordentlig tv-spels period igen. Känner mindre och mindre för att sitta vid datorn, vill antingen spela eller titta på film. Vissa kanske skulle se det som bortkastad tid, men jämfört med att bara ägna dagarna åt poänglöst surfande, så är det som att mitt liv fått en helt ny mening igen. I'm back!