Gmail-räven!

Min allra bästa kompis vid datorn just nu är min lilla japanska räv. Det är något så otroligt simpelt som ett tema till gmail som heter tehus. En liten mysig räv, bor i ett japanskt hus med en stor trädgård. Detta tema ändrar sig under dygnets gång, och han ägnar sig åt olika aktiviteter beroende på tiden. Till och från när jag surfar så klickar jag upp gmail fönstret för att se vad han har för sig. Ibland spelar han flöjt för ankorna. Ibland övar han kalligrafi. Ibland har han sin vän, en apa, ditbjuden på te! Just nu är det natt, och därför står han och tänder sina lyktor.
Jag blir så lycklig varje gång jag kikar dit. Han är så himla söt. Det är helt fantastiskt hur något så simpelt som söta bilder kan skapa så mycket lycka. <3

Gratis mat

Det kanske beror på pengabrist, kanske inte, men det är ju helt sanslöst var lycklig man blir av gratis saker! Nu har pressbyrån någon internettävling där man får en kopp kaffe och en lussebulle, bara man är med och deltar. Kupongen får man via sms, vilket man sedan visar upp i kassan. Nu blev det i och för sig inte helt lyckat för mig, då jag inte dricker kaffe, och inte tycker om lussebullar. Jag tog med mig Erik så att han kunde ta kaffet i alla fall, och det är flera som fått andra bullar istället för lussebullar om de velat. Tyvärr kom jag till ett väldigt bittert kassabiträde som inte lät mig byta, så det var Erik som fick fika istället. (Vilket inte heller var så dumt)

Men jag minns andra gånger, då man fått kuponger för drickyoghurt, gud vilken bra kampanj. Och vad lycklig man kan bli bara av gratis provsmak på ica på fredagarna!
Det handlar ju inte om att vara snål, utan att man bara blir glad när man får något utan krav och villkor. Även om det handlar om reklam, så är det ju ett väldigt trevligt sätt att göra det på, och det gör ju dagen lite gladare. Gratis mat är dagens lyckoting, även om det bara handlar om små smakprov. :)

Applicera inte ert dåliga självförtroende på mig!

Inte för att sprida dålig stämning omkring mig, men ibland blir man bara så fruktansvärt frustrerad!

Jag vill börja med att poängtera, att detta inte är riktat mot någon specifikt. Det har inget med vad någon personligen skrivit idag utan det är något jag stört mig på i många år.

Det här med att ta åt sig av saker på Internet. Sedan communitys, chatter, forum och annat startat så har en rå jargong spridit sig snabbare och i även i lägre åldrar. Detta för att det självklart är lättare att hålla sin attityd bakom en skärm än öga mot öga. Det är dock inte dessa personer jag tänker skriva om idag. Den kaxiga attityden har jag aldrig haft några problem med. Jag anpassar mig till klimatet, och roas. Det är vad internet är idag, take it or leave it.

Vad jag INTE klarar av, är alla människor som bestämt sig för att man ska ta åt sig av allt som skrivs!

Exempel 1. En person skriver något "elakt" till en annan. Svaret blir "Du är bara avundsjuk".

Va?? Nej, nej, nej, nej, NEJ!

Det finns många saker man kan vara avundsjuk på i världen. Även många personer. Och man kan nog alltid hitta något, hos folk, som man gärna skulle ha. Men nej, det betyder inte att det är anledningen till vad man sagt! Man kan faktiskt ha en åsikt, även en negativ åsikt, om en person utan att vara avundsjuk. Alternativt: En person kan helt enkel bara vilja provocera, det är ett av de vanligaste beteendena på internet. Om någon till exempel skriver till mig att jag är ful, så sitter inte jag och har någon underlig bild av att det beror på avundsjuka! Varför skulle personen automatiskt vara avundsjuk på mig, bara för att den vill provocera? Det är något man säger till barn, för att de inte ska bli ledsna. Är vi inte vuxna nog att hantera en sån kommentar utan att linda in det i rosa sammetsfiltar? Jag vet inte hur det är med er, men är jag bara avundsjuk på någon, så sitter jag inte och uttalar en massa dumma påhopp som inte är sanna för det. Man har väl någon form av självrespekt.

Exempel 2. "Eftersom du skriver om det/svarar/raderar det så tar du ju åt dig".

Det här exemplet, är om möjligt, ännu dummare än det första. Man får alltså aldrig uttala sig om något "elakt" som någon säger, utan att det automatiskt betyder att man tar åt sig? Vad man än gör, så är det redan bestämt att man tar åt sig. NEJ!
När folk får sina provokationsryck, och man får sina bilder eller vad det kan vara spammade av kommentarer om hur man är tjock, ful, fet eller vad det kan vara, så tycker jag ärligt talat att det kan vara ganska komiskt. Jag vet dessutom att det är fler som delar den åsikten. Efter ett antal år på internet, så vet man ju bättre, än att ta åt sig av så ytliga och ogenomtänkta saker som folk skriver. Man kan roas av just hur ogenomtänkt det till och med kan vara, och hur personen faktiskt gör bort sig. Så varför ska man inte då kunna kopiera vad som skrivits, skicka det till en vän, och istället för att störas av trollen skratta åt dem ihop?

Så fort någon bestämt sig för att man tagit åt sig, finns det oftast ingenting man kan göra för att få personen att ändra på den åsikten. Det ser ut som att man försöker bortförklara sig, eller tar åt sig ännu mer, när man bara säger som det är.
Det är som att det finns någon oskriven lag, om att alla som gör på ett visst sätt, tar åt sig och har dåligt självförtroende. Sluta lek hobbypsykolog, försök inte påstå att du vet hur folk reagerar på saker.

Det värsta är, att det nu säkert sitter nån dum jävel, och på fullaste allvar tror att jag skriver detta för att jag är avundsjuk, eller för att jag tagit åt mig av någon. Jag ser bra ut, jag har många skitbra egenskaper, ett bra självförtroende. Att ni förutsätter att jag INTE har det, DET är den enda förolämpning jag kan se.

Nattprat

Det finns ingen bättre tidpunkt för att prata, än när man ska sova. Ingenting som stör, bara spotta ur sig allt som finns i huvudet. Igår pratade jag om vad tråkigt det är med bloggande, av anledningen att när man väl tänker alla de där riktigt bra sakerna man har i huvudet, så har man aldrig möjlighet att skriva ner det. Och se bara hur ett standard blogginlägg ser ut. En genomgång om vad man gjort under dagen, vad man tänkt göra, vad som är bra och vad som är dåligt. Det stannar ofta där.

Men det är inte alltid lätt att vara djup och vis.

Jag och Erik är fantastiskt bra på att nattprata. Mest för att vi har en förmåga att hitta på underliga lekar. Vi sätter till exempel ihop ord, efter olika teman. Som hundar och fåglar! Svalor och valpar, blir t ex svalpar. Och en mås och en tax blir en max. Att ligga fnissandes i mörkret och hitta på fåniga ord är nog bland det absolut bästa jag vet. Lyckoting. Lyckolek.

Något annat som togs upp, i nattpratet igår, är hur alla förväntar sig att man ska ha 100% koll på sin framtid. Eller sitt förflutna för den delen. På en jobbintervju frågade de mig vad mina mål med mina studier har varit. Varför jag läste mina kurser. I det läget är det svårt att vara ärlig. Jag kan inte säga till en butikschef att jag bara studerade för att slippa vara arbetslös, och ha något att göra, när de letar efter en driven person som har karriären som högsta mål i livet. Igår fick jag under utredning frågan om jag tänkt studera något. Jag sa att jag inte vill just nu, för att jag vill spara de csn år jag har kvar, tills jag hittar något jag verkligen vill läsa, och kan bli något av. Då fick jag följdfrågan hur jag ska hitta det.... Vad är det för fråga? Hur ska jag veta hur jag ska hitta det??? Jag fick improviserat svara att jag kan hitta nya möjligheter genom olika jobb.
Alla är så fixerade vid ens planer, mål, syften, karriärtankar osv. Jag har ju fullt upp med att tänka på nuet! Och jag vill inte studera mer nu. Inte än. Jag är faktiskt för ung för att vara säker på vad jag vill göra.

Och så andas vi ut..

Det gick bra. Handläggaren var snäll och såg inga hinder.
Det är en otrolig lättnad, har varit nervös för ögonblicket i ett par månader. Passade på att gå in på arbetsförmedlingen också, som ligger precis intill. Skrev ut en hög med CVn och brev att gå runt och lämna så fort jag är lite friskare.

Det börjar arta sig med konsten. :) Jag ska sälja min första voodoo ragdoll i morgon, kanske till och med två! Jag börjar få god hjälp att sprida reklam för mybblibloggen så jag hoppas den kan växa framöver. Jag har gjort så många mybblis i veckan! Ska fixa bilder på dem ikväll. Och smycken, flera smycken!
Bilder på dem finns i mybblibloggen. :)

Nu är jag bara så matt. Antagligen för att jag fick släppa på lite nervositet.
Lite tid vid tvn så ska jag försöka piggna till igen.

Avgörande

Om en kort stund åker jag till Soc på möte. Ångesten är enorm. Tänk om jag inte får några pengar? Vad ska jag då ta mig till? Idag kan mitt liv gå mer eller mindre åt helvete..

Varit förkyld i en vecka nu. Det släpper aldrig. Varje morgon känns det som att det börjar från början. Det är ingen influensa iaf. Man får väl vara glad för det lilla.

Inga jobb att söka fortfarande heller..

Så, nu har jag fått ur lite av dagens ångestskapare. Återkommer senare.

Perspektiv

Vi har varit och handlat. Mat mat mat, massor av mat. Det kommer nog att räcka i många veckor. Hur som helst så hoppade vi in i spelbutiken som finns vid ica focus. Kikade lite efter nya brädspel som man kan spela på bara två personer. Drakborgen lär väl inte hålla i alla år om vi inte kan variera. Fick flera bra tips, och gubben som jobbade där var världens mysigaste. Han var även väldigt klok. Vid diskussion om spelet Pandemic så kommer man ju lätt in på svininfluensan. Han hade läst i tidningen nu att de räknar med att 34 personer kommer att dö av influensan. Folk får panik, hysterin kring den har ju varit enorm från start. Jag mindes inte exakta siffror som han sa, så jag kollade upp det. Det han menade, var iaf att man få ju se det lite i perspektiv. Varje år dör enligt hjärt och lungfonden närmare 7000 personer i Sverige till följd av rökning. Varje år dör även mer än 350 personer i trafiken. Helt plötsligt känns inte de där 34 personerna som en så stor siffra. Då är det ju trots allt farligare att sätta sig i en bil, än att inte ta vaccinet.

Dubbelblogg

Nu dubblar jag detta, genom en ny blogg! Den nya är dock bara för pysslet och sådant jag skapar. Det är lite fokus på försäljning i den, så har jag något att göra, samt med lite tur en extra inkomstkälla, i arbetslöshetsträsket.
Får jag saker sålda, så kan jag köpa nytt material och skapa nya saker. Förhoppningen är att få mina hobbys att vara lite självförsörjande. :)

http://mybbli.blogspot.com/

Jag har beställt nya pärlor som borde komma i dagarna. Lite smycken är sålda, vänner som tyckte det var bra som julklappar. Känns jättekul.

I övrigt händer inte så mycket. Erik har varit sjuk hela veckan, det finns fortfarande inga jobb att söka, och det blir mest filmtittande och surfande.
Mer pyssel, blir det dock nu!

Downstream

Jag vill inte vara den som bloggar om min misär, och om hur dåligt allting är, men jag börjar bli riktigt deppad nu. Jag har ingenting att göra. Jag har inget syfte längre.
Dagens fortune cookie på facebook sa "This is a prosperous time in life for you." Jag måste säga att det verkligen är motsatsen.

Jag kollar platsbanken varje dag. Ingenting. Jag ringde arbetsförmedlingen i förrgår, enligt min handlingsplan, för att uppdatera om mitt jobbsökande. Han gjorde en sökning över hela landet, och fann fyra jobb åt mig. Ett av dem var inte ett riktigt jobb. Två av dem var i Göteborg, men jag sa till honom att kolla närmare, och precis som jag hade för mig, så var jag inte behörig till något av dem. "Erfarenhet av branchen är ett krav."

Jag ringde soc, eftersom mina sista löner sinar. Jag var inte längre aktuell där utan var tvungen att ringa mottagningsgruppen. Jag ringde dem, fick prata med en man som ställde tusen frågor om min situation. Vart jag jobbade senast, vad jag tjänade, vad jag hade i hyra etc. Jag trodde de redan hade all info, men de var visst tvugna att kolla igen. När jag uppgav vad jag fick ut i lön för augusti, i slutet av september, så blev han misstänksam och tyckte att jag ju angivit mycket mindre för dem i augusti. Det tog lång tid att få honom att förstå att lönen kommer i efterhand, och att det var lönen för juni jag redovisat i augusti. Det var ju den jag fick då! Sedan kom hyresfrågan. Jag uppgav vad min del av hyran är, och fick svaret "Du fick inte så mycket i juni av oss". Nej, det är klart jag inte fick. Vi bodde ju tre personer här då, nu bor vi bara två. Och det tog jag upp med dem då, just för att slippa såna här missförstånd. Två veckor ska det ta innan jag får en tid, och jag hoppas jag får prata med någon då, som inte tror att jag är där för att blåsa dem.

Som tredje problem sover jag för mycket. Åtminstone tycker jag själv det. Jag är trött, jag är alltid trött och det går aldrig över. Understimulans, kom vi fram till.
Men vad gör man? Vad ska jag göra för att inte vara understimulerad? Alla andra har saker att göra, de har fullt upp. De jobbar, pluggar m.m. Och ska man ses är det bara för nån fest eller en kort fika.

Jag börjar känna mig väldigt ensam, i mitt just nu meningslösa liv.

Someone to blame

Helgen var fartfylld, med vänner på besök och utekvällar. Vi gick på The Dubliner, eftersom ingenting slår den Irländska stämningen om man ska ut, men tyvärr fanns inte så mycket Irländsk stämning där. Lördagen blev en Sticky Fingers kväll. Bara dagen innan hade jag gått och pratat om vad illa jag tycker om Sticky, och jag har inte ändrat åsikt efter helgen. Knepiga vakter, extremt kass musik på dansgolvet, dyrt, köttmarknad och framförallt högljutt. När vi gick därifrån var jag halvt döv. Nog för att man brukar få skrika till varandra på krogen, men inte efteråt! Och sån tinitus jag hade när jag skulle sova, har jag inte haft på flera år tror jag.

Nåväl.

På söndagen var det Zombie Walk. Kort och gott, drygt 100 pers klär ut sig och går genom Göteborg som zombies. Jag skippade hela snygg-zombie grejen, och var en zombie housewife, med morgonrock och papiljotter. För den som vill veta mer kan man kolla gruppen på Facebook.

Tillbaks till vardagen nu i alla fall. Halloween närmar sig, men vi har inga pengar att åka någonstans, och här händer inte mycket, så det blir väl bara lugnt. Har kommit fram till att jag konstant går och har dåligt samvete, för att jag är arbetslös. Jag håller ordning i hemmet som sysselsättning, söker jobb så gott det går, och kan väl egentligen inte göra så mycket mer. Känns ändå som att samhället ser ner på en för att man är lat. Till och med arbetsförmedlingen säger till en att man inte kommer ha problem att få jobb fort. Att det finns många jobb där ute. Jag undrar mest vart?

Planen nu är att försöka få in några extra kronor på pysslet. Får annonsera lite varstans nu, och om någon är intresserad av att köpa eller beställa något, skulpturer, tavlor, smycken, pärlplattor eller whatever så säg till. Bilder på saker jag gjort finns här. Jag hoppas att länken fungerar för alla.

Eventuellt kanske jag borde starta en ny, extra blogg, för försäljning.

It's a great day!

Vi har spenderat timmar på stan idag. Började med en liten sväng in i Palmhuset. Hittade underbara stora näckrosblad, och fick höra ljudet av fjärilsvingar som slog. Myspys. Sen gick vi på stan. Genom Haga, förbi Domkyrkan och sist tillbaka till Brunnsparken. Jag köpte ett par svarta jeans, vilket jag velat ha ett tag, en ny hårtoning så att mitt hår slipper vara orange mer samt ett par riktigt snygga 13cm stövletter. Ibland kan lite shopping få en att känna sig som en ny människa, speciellt när det är så sällan. Till helgen väntas utgång så då kan det vara fint att vara lite ny och fräsch!

När vi kom hem städade vi. Vi har storstädag överallt ikväll! Det är helt underbart!
Det finns få saker som kan få en att bli så harmonisk som ett rent och fint hem. Dessutom känns det så mycket bättre när man väntar gäster. ^^

Pärlor

Massor av pärlor och tillbehör beställda! Så kan jag ägna tiden åt lite smyckestillverkning! Tack tack tack Tess för länkarna! :)

Upptäckte att jag hade lite extra pengar inför kommande månad så då kunde jag kosta på mig lite pyssel. Lyckas jag göra något snyggt kanske jag kan tjäna in det med lite tur. Snart kan jag öppna en egen pysselverkstad här. Det finns det mesta. Lera, färger av olika slag, metalltråd för trådslöjd, garn, pärlor för smycken, pärlplattor etc. Jag kanske skulle öppna ett dagis?

Erik är ledig i två veckor nu så då kan vi passa på att göra saker. Problemet är att det var så längesen jag aktiverade mig att jag glömt hur man gör. Jag vet inte ens hur jag ska bli exalterad över saker längre. Har städat köket så det blänker och det var ju åtminstone en stor insats. Nästa steg är tvätten i sovrummet samt att möblera kontoret ordentligt.

Man kanske skulle resa någonstans?

Midnattste

Jag fortsatte med att vänta på min sömn igår efter att jag skrivit här. Läste i nån timme samt räknade får (alltid bra att koncentrera sig på nåt annat). Erik vaknade också, vilket var dumt eftersom han skulle gå upp tidigt, men gud vad glad jag var över det ändå. Han tog upp mig, vi satte oss i soffan och drack te i skenet av värmeljus. Tittade på de läckra skuggorna som skapades, från blombladen i fönstret. Så tyst och så himla mysigt. Efter det kom sömnen lättare. Med te i magen och varma armar om sig var det svårt att tänka på annat än hur mysigt det var. Tyvärr fick Erik det svårare att somna istället, men tentan gick bra ändå. Får nog fixa fin middag ikväll, som tack.

I väntan på sömntåget

Våran dygnsrythm den sista tiden har bara blivit mer och mer skev. Efter att ha försökt ställa tillbaka den ett par dagar gav vi upp, och tänkte att vi får skjuta på det istället genom att inte sova en natt. Det höll inte heller. I natt sov vi 4 timmar, för att komma i säng i tid idag. En hållbar plan. Problemet är bara att jag inte kan sova. Erik somnade på en gång. Han har tenta i morgon, och var ordentligt trött efter en helg av konstant pluggande.

En kort stund blev jag rädd för underliga ljud från grannarna. Funderade över vad de höll på med, tills jag kom på att klockan bara var 22, och att det inte är en konstig tid att vara vaken på. Nu är det dock knäpptyst, överallt.

Jag fick ont i magen av att ligga vaken. Kanske för att jag har så dåligt samvete, för allt jag inte tar tag i. Jag har inte sökt ett enda jobb den sista veckan. Det håller inte. Jag är inte lat egentligen, eller ointresserad. Jag är bara så apatisk, över att vara tillbaka på ruta ett igen. När jag äntligen hade fått ett jobb, att efter så kort tid få börja om på nytt. Inte för att det någonsin fanns löften om att jag skulle få fortsätta efter sommaren, men man hoppades ju. Jag har ingen lust att ge mig ut på stan med en bunt CVn igen, och platsbanken har ju inget att erbjuda. Jag tappar orken för det känns lönlöst, för att jag inte ens vill jobba och bo här, utan bara behöver något tillsvidare. Det enda folk säger är att det finns ju jobb inom vården. Jag kan bara säga att alla passar inte till att jobba inom vården. Det krävs en visst typ av person för att vara vårdare. Det är inte jag. Visst kan man offra sig, och ta jobb man egentligen inte vill ha. Jag kan hoppa in som städerska någonstans, om det skulle vara så, det är inget problem. Men ska man handskas med människor så ska det inte vara en uppoffring. De förtjänar bättre än så, och det hoppas jag att fler kan inse.

Få tiden att gå

Den går nämligen ganska långsamt just nu. Det händer för lite. Inga äventyr, inga ordentliga planer, bara väntan på framtiden. Jag vill flytta nu, till London, börja på något nytt. Varje dag är likadan just nu, och det duger faktiskt inte. Det är inte mitt liv.

Jag har åtminstone börjat pyssla lite. Skulpterat en fågelskrämma. En halloweenig med pumpahuvud. Jag borde verkligen komma igång med skulpteringen mer. Att knåda och fixa kommer visst mer naturligt till mig än att rita och annat. Känns som att det kanske är den konstform jag ska rikta in mig på. Allt jag skapat i lera är jag så himla nöjd med! Att öva och nöta ha aldrig varit min grej. Tålamod finns inte när det kommer kreativitet. Kommer det inte till mig naturligt så får det vara. Skapande ska vara för nöje, för att få ut kreativiteten man har inom sig. Att öva teknik m.m. har alltid dödat mitt intresse. Hittar man bara sin stil så behöver man inte vara tekniskt duktig. Inte jag i alla fall.

Häromdagen såg jag en dokumentär om varför vissa inte kan gå upp i vikt. Många av oss går upp bara av att titta på mat, och sedan har man de omkring sig som kan äta godis dagligen, men som inte är tjockare än stickor. Det är orättvist. Dokumentären var brittisk, men med en svensk professor. Han tog ett gäng smala människor, sådana som inte kan gå upp i vikt. De fick i fyra veckor dubbla sitt naturliga kaloriintag. Vräka i sig onyttigheter, och samtidigt inte röra sig mer än ett begränsat antal steg om dagen. Fyra veckor gick. De gick upp ett par kilo, nån ökade sin muskelmassa (Ja, kroppen byggde muskler av den överblivna energin! Utan träning) och så fort testet var över började de gå ner igen. Enligt forskning verkar det som att våra kroppar redan bestämt vilken vikt vi ska ha, precis som att vi alla är olika långa. Det är ganska logiskt egentligen. Detta gör att om man försöker ändra sin vikt så går man förr eller senare tillbaka till utgångsläget, för att kroppen jobbar för det. Det föll på plats när jag såg det. Jag har kämpat med dieter fram och tillbaka i flera år. Gått ner några kilo, för att direkt gå tillbaka till samma siffra. Det är en ändlös, hopplös kamp. Visst kan man gå under sin vikt, men då krävs konstant underhåll av den, för att inte öka. Livet som en enda lång diet. Ska man ge upp, acceptera att man inte är gjord för att vara en av de smala är frågan? Inte för att jag någonsin kan slappna av helt. Jag vill inte gå upp mer. Dokumentären gav svar, men den tog också mitt hopp. Det är orättvist, att idealen inte låter oss vara de vi är. Att bara en liten grupp är godkända, trots att olikheten är det mest naturliga som finns.

Höstmys

Jag känner mig pysslig. Jag har haft så låg energi sista tiden. Orkar inte ta tag i saker, men jag känner ändå hur höstmyset kryper fram. Tittar man ut genom fönstret, över staden, så går träden i gula toner. Jag tänkte att jag ska fixa ett litet höstbord, eftersom jag fick ett par fina prydnadspumpor av min mor förra helgen. Idag kom jag att tänka på halloween, och att det är ganska snart. Vi pratade om hur mysigt det är med halloween och allt inför, så då bestämde jag att halloween börjar nu. Åtminstone i vårt hem. Jag ska fixa pumpor och annat mysigt. Och nu ska jag ge mig på skulptering igen, med halloweentema. Ska bara lyckas komma igång också.

Igår firade vi ettårsdag. Gick på malaysisk restaurang, åkte hem, drack mousserande vin och tittade på Titanic så jag satt och grinade i ett par timmar. Men det var mysigt. Jag kan inte förstå att det bara gått ett år. Känns som en livstid. Fast pratar man om det var det som igår. Nåväl, många år kvar, några tvivel om det har vi inte. Det är väl det största lyckoting jag har i livet. Framtiden är ett äventyr.

Allt man vill göra.

Jag kom på en sak idag.
Det är så mycket olika saker man pratar om att göra, att köpa, platser att resa till osv.
Allt ifrån att dricka te till att tapetsera om. Tyvärr är det många av de där sakerna som ofta rinner ut i sanden. Man glömmer bort dem. Man har inte råd. Man kanske tänker "En annan dag..."

Idag bestämde jag mig för att jag ska köpa en bok. I boken ska jag skriva ner allt sådant man pratar om att göra. Både stora och små saker. Varje dag kan man sedan titta i boken, och tänka "kan jag genomföra något av detta idag?"

Delvis kanske man får färre stunder där man bara sitter och fördriver tid. Delvis får man äntligen göra alla de där små sakerna man vill.

För övrigt idag har jag samlat på mig en hög med fantastiskt söta wallpapers från vladstudio.com, Tips tips!

The Patchwork Quilt Fallacy

Jag städar, pysslar och fixar här hemma. I morgon åker vi iväg till Kopparberg, och vad jag nog kan kalla mitt barndomshem. Det är Kopparbergs marknad i helgen, och jag följer traditionen att åka dit. Jag har nog inte missat det en enda gång, på säkert 15 år. Det är inte vad det brukade vara. Marknaden har krympt och jag har växt. Det är ändå något särskilt över att traska omkring där, i den lilla bortglömda orten som fylls med folk endast en gång om året. Det är trots allt en av landets största marknader, vad nu det innebär i modern tid.

Det ska bli skönt att hälsa på i skogarna jag växte upp i. Ta lite höstpromenader och umgås med mina syskon. Naturen där ligger mig varmt om hjärtat.

Igår hittade jag ny musik. Rättare sagt, ny musik hittade mig.
Jag har aldrig haft tålamod med människor som sprider reklam för sina demoband, spelningar m.m. till privatpersoner på internet. Det är tråkigt att det ska spammas ut, till folk som kanske inte alls är intresserade.

Hur som helst var det en tjej som skickade en vänförfrågan på facebook igår, med just det syftet. Hon hade sett att jag gillar Tori Amos, och ville därför göra reklam för sitt band då hon fann influenser hos just Tori.
Vanligtvis hade jag bara ignorerat, men av någon slags magkänsla blandat med slumpmässiga impulser så godkände jag och kollade in bandet. De var bra. Riktigt bra. Jag hoppas att de kan bli riktigt stora, och att jag kan hitta mer musik på samma vis. Eller att den hittar mig.

http://www.myspace.com/thepatchworkquiltfallacy

För den som är nyfiken. :)

Beslutsångest.

Jag har börjat tveka lite på hurvida jag ska låta bloggen hålla ett specifikt tema eller ej. Inte för att jag tappat intresset för lyckotingen i sig, men är de nog för att fylla en blogg?

Jag vet ju inte ens om någon läser.

Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver för mig, och då kan jag lika gärna bredda innehållet.
Då blir jag helt enkelt en i mängden, i bloggrymden.
Sålänge jag inte blonderar mig, lägger ut nakenbilder, berättar om mina dagliga klädval samt pratar som ett marsvin så är det nog helt okej ändå!

Dessutom kan jag behöva ha något att fylla min tid som återbliven arbetslös med.

Så... Nischad eller inte nischad?
(Och hur fasen stavas nischad?)

Näckrosdammen

Idag hade vi picknick i regnet. Med ett stort träd som skydd, och en vattentät filt under oss så gjorde det liksom ingenting. Att gå på picknick är nog en av de mysigaste sociala aktiviteter man kan göra. Knapra på mumsiga baguetter, mata fåglarna, njuta av luften. Jag kan inte förstå varför man inte gör det oftare.

Min idealpicknick ser nog ut som något Monet skulle måla. En ljuv klänning och en sommarhatt, i en liten eka i näckrosdammen. Monets själva målarstil har jag aldrig egentligen varit något för. Det är motiven jag faller för.

Gud vad jag saknar näckrosor.

Röd!

Färgen röd är ju ärligt talat helt fantastisk!
När den är djup, mörk och lite skiftandes, så vill man bara sjunka in i den på något vis.

Tindrande rubiner, skimrande röd siden, och min favorit såhär på hösten; japansk lönn.
Den dagen jag har en trädgård så ska jag fylla den med japansk lönn.
I övrigt kom jag idag fram till att den här bloggen gör mig lycklig. Designen på den. Jag letade och jobbade länge för att få fram rätt utseende på den. Jag ville ha den ljus, ända tills jag fann den här mallen. Visst borde jag kanske gjort en egen, som jag åtminstone gjorde med headern, men den är ju så underbar. Månen, fältet, de små fröna som flyger i vinden. Just precis där vill jag vara. Där skulle jag må bra.

Skymning

Det är egentligen ingen utmärkande skymning ikväll. Solen har legat på, himlen är molnfri och blå.
Än finns några minuters ljus kvar och det är nästan ovanligt tyst och stilla.

Jag har tur som får se ut över hela staden genom mitt fönster.
Den har ett väldigt lugn över sig, och man kan se små, små gnistror från nytända fönster.
På något underligt vis blir jag nästan nostalgisk över känslan, trots att jag inte kan binda den till ett minne.

Denna stund då världen sövs är ju egentligen så kort att man oftast missar den.
Det är tur att den kommer åter, varje kväll.

Vad är ett lyckoting?

Ett lyckoting kan vara vad du vill, stort eller litet, sålänge det gör dig lycklig.
Det kan vara allt ifrån daggdroppar på morgonen till en lottovinst.
Jag tycker om att fokusera på de allra minsta lyckotingen, de som oftast glöms bort.
De kan verka oviktiga, men livet vore faktiskt inte lika fint utan dem.

Låt oss för en stund glömma räkningarna som ligger på bordet, disken som växer, eller andra saker som tynger ner oss.

Träden låter ju faktiskt så mysigt när de prasslar i vinden...