I väntan på sömntåget

Våran dygnsrythm den sista tiden har bara blivit mer och mer skev. Efter att ha försökt ställa tillbaka den ett par dagar gav vi upp, och tänkte att vi får skjuta på det istället genom att inte sova en natt. Det höll inte heller. I natt sov vi 4 timmar, för att komma i säng i tid idag. En hållbar plan. Problemet är bara att jag inte kan sova. Erik somnade på en gång. Han har tenta i morgon, och var ordentligt trött efter en helg av konstant pluggande.

En kort stund blev jag rädd för underliga ljud från grannarna. Funderade över vad de höll på med, tills jag kom på att klockan bara var 22, och att det inte är en konstig tid att vara vaken på. Nu är det dock knäpptyst, överallt.

Jag fick ont i magen av att ligga vaken. Kanske för att jag har så dåligt samvete, för allt jag inte tar tag i. Jag har inte sökt ett enda jobb den sista veckan. Det håller inte. Jag är inte lat egentligen, eller ointresserad. Jag är bara så apatisk, över att vara tillbaka på ruta ett igen. När jag äntligen hade fått ett jobb, att efter så kort tid få börja om på nytt. Inte för att det någonsin fanns löften om att jag skulle få fortsätta efter sommaren, men man hoppades ju. Jag har ingen lust att ge mig ut på stan med en bunt CVn igen, och platsbanken har ju inget att erbjuda. Jag tappar orken för det känns lönlöst, för att jag inte ens vill jobba och bo här, utan bara behöver något tillsvidare. Det enda folk säger är att det finns ju jobb inom vården. Jag kan bara säga att alla passar inte till att jobba inom vården. Det krävs en visst typ av person för att vara vårdare. Det är inte jag. Visst kan man offra sig, och ta jobb man egentligen inte vill ha. Jag kan hoppa in som städerska någonstans, om det skulle vara så, det är inget problem. Men ska man handskas med människor så ska det inte vara en uppoffring. De förtjänar bättre än så, och det hoppas jag att fler kan inse.