Få tiden att gå

Den går nämligen ganska långsamt just nu. Det händer för lite. Inga äventyr, inga ordentliga planer, bara väntan på framtiden. Jag vill flytta nu, till London, börja på något nytt. Varje dag är likadan just nu, och det duger faktiskt inte. Det är inte mitt liv.

Jag har åtminstone börjat pyssla lite. Skulpterat en fågelskrämma. En halloweenig med pumpahuvud. Jag borde verkligen komma igång med skulpteringen mer. Att knåda och fixa kommer visst mer naturligt till mig än att rita och annat. Känns som att det kanske är den konstform jag ska rikta in mig på. Allt jag skapat i lera är jag så himla nöjd med! Att öva och nöta ha aldrig varit min grej. Tålamod finns inte när det kommer kreativitet. Kommer det inte till mig naturligt så får det vara. Skapande ska vara för nöje, för att få ut kreativiteten man har inom sig. Att öva teknik m.m. har alltid dödat mitt intresse. Hittar man bara sin stil så behöver man inte vara tekniskt duktig. Inte jag i alla fall.

Häromdagen såg jag en dokumentär om varför vissa inte kan gå upp i vikt. Många av oss går upp bara av att titta på mat, och sedan har man de omkring sig som kan äta godis dagligen, men som inte är tjockare än stickor. Det är orättvist. Dokumentären var brittisk, men med en svensk professor. Han tog ett gäng smala människor, sådana som inte kan gå upp i vikt. De fick i fyra veckor dubbla sitt naturliga kaloriintag. Vräka i sig onyttigheter, och samtidigt inte röra sig mer än ett begränsat antal steg om dagen. Fyra veckor gick. De gick upp ett par kilo, nån ökade sin muskelmassa (Ja, kroppen byggde muskler av den överblivna energin! Utan träning) och så fort testet var över började de gå ner igen. Enligt forskning verkar det som att våra kroppar redan bestämt vilken vikt vi ska ha, precis som att vi alla är olika långa. Det är ganska logiskt egentligen. Detta gör att om man försöker ändra sin vikt så går man förr eller senare tillbaka till utgångsläget, för att kroppen jobbar för det. Det föll på plats när jag såg det. Jag har kämpat med dieter fram och tillbaka i flera år. Gått ner några kilo, för att direkt gå tillbaka till samma siffra. Det är en ändlös, hopplös kamp. Visst kan man gå under sin vikt, men då krävs konstant underhåll av den, för att inte öka. Livet som en enda lång diet. Ska man ge upp, acceptera att man inte är gjord för att vara en av de smala är frågan? Inte för att jag någonsin kan slappna av helt. Jag vill inte gå upp mer. Dokumentären gav svar, men den tog också mitt hopp. Det är orättvist, att idealen inte låter oss vara de vi är. Att bara en liten grupp är godkända, trots att olikheten är det mest naturliga som finns.