Hellre ensam än i dåligt sällskap.

Jag vet inte hur mycker mer jag pallar av detta, för vissa människor börjar stå mig upp i halsen. Jag har försökt att ignorera allt, låta det passera, tänkt att det går över, men istället börjar mitt tålamod att få nog. Det handlar om personer som satt sig på för höga hästar, och vägrar kliva ner. Jag är jävligt less på att ta skit för oförtjänta saker, det spelar ingen roll om det var igår, eller för ett år sedan, de ligger alla i en och samma hög just nu. Det här handlar inte om att vara någon slags martyr, jag är inte perfekt, men jag har kämpat sista tiden, ansträngt mig, för att inte ha en massa outredda knutar i mina relationer.

Något jag bara vill kräkas över, är människor som försöker uppfostra, och försöker lära en uppenbara saker som de är väl medvetna om att man vet, på nedlåtande sätt dessutom. Jag är en vuxen människa, jag behöver ingen extra uppfostran, och det är oavsett inte ert ansvar att ge mig detta. Något annat jag börjat tänka över är vad som kännetecknar en god vän. Faktum är att det inte finns några regler för detta, och så tycker jag det bör fortsätta. Visst finns det bra och dåliga handlingar, men i slutändan handlar det om hur en person får en att må, i längden, snarare än att man ställde upp den där gången, för att det ska vara så. Det finns ingen allmänn mall, att applicera på människor. Åtminstone är det vad jag anser, och det är nästa sak, att ha olika åsikter, värderingar och prioriteringar. Ens vänner kommer att göra en besviken, många gånger och på många sätt. Det är faktiskt bara att acceptera detta, och vara medveten om att man själv säkerligen kommer att göra samma sak, fast på andra vis.

Det verkar som att det finns de, som målat upp den här mallen, regler för hur vänner ska vara, och sedan gör de allt för att följa dessa, oavsett vad för effekt det egentligen har. Det verkar vara väldigt populärt att så fort någonting negativt händer i människors liv, rida in som någon slags hjälte, och vara den där "Bra vännen som ställer upp", för det är så det är socialt bestämt att det ska vara. Det finns mer i vänskap än att ställa upp i sådana lägen. Speciellt när det ibland verkar handla om att få någon slags vänskapsmedalj, istället för ren omtanke. Jag vet att man kan säga, att man har vänner som man vet vart man har, och som man kan låta bli att höra av, men ändå vet ställer upp. Att ställa upp behöver dock inte vara att göra allt som står i regelboken, speciellt inte om personen inte har bett om det. Något som kan betyda mycket istället, men som glöms bort i flera fall, är att vara glad för andra, även om man själv inte håller med om att glädjekällan är den mest optimala. I slutändan är det endast den personens sak att avgöra. Det kostar faktiskt inte så jäkla mycket att ge ett stöttande leende.

Det här handlar om mer än en person, och det finns en anledning till att jag skriver det så här, tills vidare åtminstone. Jag kan inte ta upp det. Antingen orkar jag inte, för jag vet vilken konflikt det skulle riva upp, eller så vet jag att det inte går att prata om. Det skulle inte leda någonstans. Åter igen, jag försöker inte vara någon slags perfekt förebild, jag kanske själv är likadan med en del saker, och jag ber verkligen om ursäkt i så fall, till den som känner sig drabbad, men det här är ett stort problem för mig, och jag kommer gå i bitar om jag inte får ur mig det, för det håller mig redan vaken om nätterna. Jag klarar inte av att bråka om saker med folk, för att sedan låtsas som ingenting när de bestämt sig för att det blåst över. Det här är ingen mall för hur folk ska bete sig, det är en beskrivning av vad som helt enkelt inte fungerar för mig.