Det som sker.

Jag borde skriva här oftare. Med så mycket som det finns i mitt huvud så borde jag kunna fylla en bok. Mest får jag bara inte tummen ur, och det gäller det mesta i min vardag. Varför ljuga för sig själv? Jag är lat, har blivit det av den vardag jag har. Går upp, lägger mig i soffan, surfar, kollar på tv, surfar lite till, äter nudlar och slutligen städar jag köket för att hålla samvetet rent. Åtminstone renare. Erik sliter med att jobba så mycket han kan. Jag borde göra det samma här. Jobba på det vis jag kan, hålla ordning, sälja saker, osv. Söka jobb har jag gett upp om för längesen. När ingenting händer så tappar man helt och hållet tron om att det finns någon förändring. Det dyker inte upp några annonser, och de få tillfällen som de gör det så tänker man bara "jag gör det sen". Varför orka engagera sig när man ändå inte kommer komma någonstans med sin ansökan. Okej, jag hade väl inte gjort såhär om jag inte hade haft någon form av plan. Eftersom planen är att lämna landet så känns det helt enkelt inte längre som någon idé att söka något här längre. Ingen vill anställa någon som inte vill engagera sig helt i arbetet, satsa på karriär. Vem anställer någon för tre månader?

Jag har kommit med i ungdomsgarantin nu. Det innebär att jag kan söka praktik. Det har varit min plan hela tiden, det är vad jag väntat på sen jag blev arbetslös. Dock är det inte längre för att få in en fot, åtminstone inte här. Min plan är att hitta en praktikplats på en internationell kedja. På så vis kan jag söka jobb inom samma företag väl i London. IKEA står överst på listan nu. Jag är dock lika långsam med det som med allt annat i min vardag. Mañana mañana. Idag ringde jag åtminstone, men fick inget svar. Får prova i morgon igen.

Det är arbetsgivarnas land. Allt sker på deras villkor. Det är idag ett privilegie att få arbeta, i Sverige. Det är helt vansinnigt, och det är fel.

Jag längtar efter mitt nya liv.


Nyligen publicerade jag en bit av mitt gamla liv på nätet. Jag kom till en punkt då jag insåg att det inte längre fanns någon anledning att hålla det i skymundan. Jag har inget att skämmas för, och varför då inte tala om den sanning som är. Det fungerade bra som en bearbetning. Det fungerade även bra för andra, och det gjorde mig glad. Inspirerade två personer att själva gå ut med sina historier och liv, och jag är glad över att jag fick ta del av dem. Ingen av oss har något att skämmas för, och därför inget vi behöver dölja. Min historia finns på bloggen Upp till ytan.

Jag har kännt mig tyngd av mina vänskapsrelationer på sista tiden. Det är få personer jag verkligen kan connecta med till 100%. Har funnit två, och de var ganska oväntade i det stora hela. Skönt att veta att de finns där, när andra på olika vis kan tynga ner. En kommer hit i helgen. Det känns tryggt.