Vardagsglädje

Idag känns det lite bättre. Idag har jag haft ett socialt liv igen.
Jag har varit hemma hos Linda, pratat, tittat på serier och gått hem till hennes klasskamrat för att äta semlor och titta på family guy. I grunden var det för att slippa vara hemma, då vi inte kan använda vårat badrum för tillfället. Dock visade det sig vara precis medicinen jag behövde. Lite vardagsglädje, peppade människor, att bara komma utanför dörren och ändå känna sig hemma. Allt drama blev för mycket för mig, eftersom jag inte hade tillräckligt mycket positiva källor omkring mig för att jämna ut det. Ikväll kan jag lägga mig i soffan med datorn, utan en gnutta dåligt samvete. Idag var en riktigt bra dag, och jag ska försöka få fler som dessa.

När jag skulle hem så valde jag att promenera. Jag var ändå bara två hållplatser ifrån, och det vore bra att spara pengar, om så bara för en biljett.
När jag började gå så upptäckte jag att mobilen lagt av. Jag fick igång den men lät bli att använda den för att hålla den vid liv. Det känns extra osäkert att gå här på kvällarna nu, efter allt som hänt. Det är hemskt att man ska känna sig så osäker runt sitt eget hem. Kommer världen någonsin att bli bättre?

Time for change

Jag vet egentligen inte vad som händer med mig. Jag har så mycket frustrationer och ilska inom mig som jag knappt kan hantera. Jag har fått nog, av en massa saker, och det slutar helt enkelt inte att gnaga på mig. Jag har fått ett väldigt starkt behov av att säga vad jag faktiskt tycker till folk, på gott och ont. Det är väl egentligen inte mer än rätt, bättre det än att bara prata bakom ryggen på dem. Det är mycket såna saker som stör mig, så då vill jag ju inte vara likadan. Jag tror att det hela kan ha börjat när jag skrev min blogghistoria. Sen jag publicerade den så har det bara fortsatt, och behovet av att stå upp för mina åsikter har bara växt. Det känns lite som att "någon måste ju", med tanke på hur många det finns som inte ens törs. Det har blivit så starkt att jag nu börjat föra fram vad jag tycker för andras skull.

Det kanske är som mamma sa till mig tidigare idag. Att jag är lätt att projicera saker på, för jag biter inte tillbaka. Tillslut nådde det väl sin gräns. Mitt huvud är överfyllt av drama just nu, och det börjar bli tröttsamt. Jag vill inte vara en bitter människa. Jag vill vara glad, med människor som ger energi, istället för att ta. Jag vill ha förändring.

Vila i frid

Det är ett fruktansvärt samhälle som vi lever i. Det har det förvisso varit länge, men det blir extra tydligt när omgivningen drabbas på tragiska vis. Idag gick en bekant bort efter att ha blivit knivhuggen igår kväll i ett rånförsök. Det rubriceras som mord, och hittills har fyra av fem unga killar anhållits misstänkta. Det skedde några hållplatser bort, där vi brukar handla vid Ica. Han hann sätta sig på spårvagnen innan han upptäckte sina skador och sedan blev han mött av ambulans vid mildvädersgatan, hållplatsen som jag kan se ifrån vardagsrumsfönstret. Jag mådde illa när jag fick höra om det, och känner mig personligen lättad av att jag snart ska flytta härifrån. Det är inte ett tryggt område att bo i. Jag kände inte Pelle särskilt väl, men jag vet många som gjorde, och som man säger så går alla tankarna till hans familj och närmsta idag. Det som hänt är oförlåtligt och inget man någonsin hade kunnat föreställa sig.

Det står ljus nere vid hållplatsen här nu, själv har jag tänt ett i fönstret. Ett rosa ljus i en vinflaska, något som nog passar en rosa, poppig kille, som man oftast såg ute på fest.

Vila i frid, Pelle. Hoppas att du kommit till en bättre värld.

Artikel 1
Artikel 2

Hellre ensam än i dåligt sällskap.

Jag vet inte hur mycker mer jag pallar av detta, för vissa människor börjar stå mig upp i halsen. Jag har försökt att ignorera allt, låta det passera, tänkt att det går över, men istället börjar mitt tålamod att få nog. Det handlar om personer som satt sig på för höga hästar, och vägrar kliva ner. Jag är jävligt less på att ta skit för oförtjänta saker, det spelar ingen roll om det var igår, eller för ett år sedan, de ligger alla i en och samma hög just nu. Det här handlar inte om att vara någon slags martyr, jag är inte perfekt, men jag har kämpat sista tiden, ansträngt mig, för att inte ha en massa outredda knutar i mina relationer.

Något jag bara vill kräkas över, är människor som försöker uppfostra, och försöker lära en uppenbara saker som de är väl medvetna om att man vet, på nedlåtande sätt dessutom. Jag är en vuxen människa, jag behöver ingen extra uppfostran, och det är oavsett inte ert ansvar att ge mig detta. Något annat jag börjat tänka över är vad som kännetecknar en god vän. Faktum är att det inte finns några regler för detta, och så tycker jag det bör fortsätta. Visst finns det bra och dåliga handlingar, men i slutändan handlar det om hur en person får en att må, i längden, snarare än att man ställde upp den där gången, för att det ska vara så. Det finns ingen allmänn mall, att applicera på människor. Åtminstone är det vad jag anser, och det är nästa sak, att ha olika åsikter, värderingar och prioriteringar. Ens vänner kommer att göra en besviken, många gånger och på många sätt. Det är faktiskt bara att acceptera detta, och vara medveten om att man själv säkerligen kommer att göra samma sak, fast på andra vis.

Det verkar som att det finns de, som målat upp den här mallen, regler för hur vänner ska vara, och sedan gör de allt för att följa dessa, oavsett vad för effekt det egentligen har. Det verkar vara väldigt populärt att så fort någonting negativt händer i människors liv, rida in som någon slags hjälte, och vara den där "Bra vännen som ställer upp", för det är så det är socialt bestämt att det ska vara. Det finns mer i vänskap än att ställa upp i sådana lägen. Speciellt när det ibland verkar handla om att få någon slags vänskapsmedalj, istället för ren omtanke. Jag vet att man kan säga, att man har vänner som man vet vart man har, och som man kan låta bli att höra av, men ändå vet ställer upp. Att ställa upp behöver dock inte vara att göra allt som står i regelboken, speciellt inte om personen inte har bett om det. Något som kan betyda mycket istället, men som glöms bort i flera fall, är att vara glad för andra, även om man själv inte håller med om att glädjekällan är den mest optimala. I slutändan är det endast den personens sak att avgöra. Det kostar faktiskt inte så jäkla mycket att ge ett stöttande leende.

Det här handlar om mer än en person, och det finns en anledning till att jag skriver det så här, tills vidare åtminstone. Jag kan inte ta upp det. Antingen orkar jag inte, för jag vet vilken konflikt det skulle riva upp, eller så vet jag att det inte går att prata om. Det skulle inte leda någonstans. Åter igen, jag försöker inte vara någon slags perfekt förebild, jag kanske själv är likadan med en del saker, och jag ber verkligen om ursäkt i så fall, till den som känner sig drabbad, men det här är ett stort problem för mig, och jag kommer gå i bitar om jag inte får ur mig det, för det håller mig redan vaken om nätterna. Jag klarar inte av att bråka om saker med folk, för att sedan låtsas som ingenting när de bestämt sig för att det blåst över. Det här är ingen mall för hur folk ska bete sig, det är en beskrivning av vad som helt enkelt inte fungerar för mig.

Never Ending Playlist

Idag är en magkrånglar-dag. Kom för några månader sedan fram till att jag fått IBS, så min mage fungerar inte riktigt som den ska. Listan på vad som kan vara dåligt att äta är så lång att det är löjligt, och det enda jag verkligen kunnat fastställa inte fungerar är stark mat och alkohol. Jag är dock inte beredd att offra allt jag tycker om, så istället får jag genomlida lite krämpor till och från. Det och hosta, för närvarande. Har vaknat varje natt de senaste dagarna pga hostan. Har köpt hostmedicin idag, trots att jag inte brukar vilja ta till läkemedel, men tillslut orkar man bara inte mer. Hälsan är lite sisådär med andra ord, men man ska väl inte klaga allt för mycket, vet flera som har det mycket värre.

Har ägnat mig åt byråkratiska sysslor idag. Lämnat in och skickat in papper. På något vis känns dagen mindre bortkastad, bara för några få simpla sysslor. Storhandlat dessutom, veckans ansträngning. Man får väl vara stolt över det lilla, när man inte åstadkommer så mycket.

Har hittat tillbaka till en massa musik de sista dagarna, och inser att jag verkligen saknat den. Har inte lyssnat så mycket på musik det senaste halvåret, troligtvis för att det lätt blir så när man inte bor ensam. Behovet är inte lika starkt och istället glöms det bort. Tog mig tid nu att samla all musik jag uppskattar i en enda lång playlist på Spotify. Den är extremt blandad, allt från mörka metal- och gothband till Britney Spears och trance. Både sådant jag lyssnat på förr, och nyupptäckta band. Det som var extra kul var att återupptäcka just de där gamla banden, som man inte hört på länge. Mycket är fortfarande riktigt bra, och dessutom inte längre sönderlyssnat. Skönt att ha lite ljud omkring sig igen annat än reklamen på tv. Listan innehåller för närvarande 1273 låtar, och kommer att fortsätta växa så länge jag lyssnar.

Ta en titt, för all del!
http://open.spotify.com/user/outrageous/playlist/09700Ymzu3fKNFzVXuWLzi

Det som sker.

Jag borde skriva här oftare. Med så mycket som det finns i mitt huvud så borde jag kunna fylla en bok. Mest får jag bara inte tummen ur, och det gäller det mesta i min vardag. Varför ljuga för sig själv? Jag är lat, har blivit det av den vardag jag har. Går upp, lägger mig i soffan, surfar, kollar på tv, surfar lite till, äter nudlar och slutligen städar jag köket för att hålla samvetet rent. Åtminstone renare. Erik sliter med att jobba så mycket han kan. Jag borde göra det samma här. Jobba på det vis jag kan, hålla ordning, sälja saker, osv. Söka jobb har jag gett upp om för längesen. När ingenting händer så tappar man helt och hållet tron om att det finns någon förändring. Det dyker inte upp några annonser, och de få tillfällen som de gör det så tänker man bara "jag gör det sen". Varför orka engagera sig när man ändå inte kommer komma någonstans med sin ansökan. Okej, jag hade väl inte gjort såhär om jag inte hade haft någon form av plan. Eftersom planen är att lämna landet så känns det helt enkelt inte längre som någon idé att söka något här längre. Ingen vill anställa någon som inte vill engagera sig helt i arbetet, satsa på karriär. Vem anställer någon för tre månader?

Jag har kommit med i ungdomsgarantin nu. Det innebär att jag kan söka praktik. Det har varit min plan hela tiden, det är vad jag väntat på sen jag blev arbetslös. Dock är det inte längre för att få in en fot, åtminstone inte här. Min plan är att hitta en praktikplats på en internationell kedja. På så vis kan jag söka jobb inom samma företag väl i London. IKEA står överst på listan nu. Jag är dock lika långsam med det som med allt annat i min vardag. Mañana mañana. Idag ringde jag åtminstone, men fick inget svar. Får prova i morgon igen.

Det är arbetsgivarnas land. Allt sker på deras villkor. Det är idag ett privilegie att få arbeta, i Sverige. Det är helt vansinnigt, och det är fel.

Jag längtar efter mitt nya liv.


Nyligen publicerade jag en bit av mitt gamla liv på nätet. Jag kom till en punkt då jag insåg att det inte längre fanns någon anledning att hålla det i skymundan. Jag har inget att skämmas för, och varför då inte tala om den sanning som är. Det fungerade bra som en bearbetning. Det fungerade även bra för andra, och det gjorde mig glad. Inspirerade två personer att själva gå ut med sina historier och liv, och jag är glad över att jag fick ta del av dem. Ingen av oss har något att skämmas för, och därför inget vi behöver dölja. Min historia finns på bloggen Upp till ytan.

Jag har kännt mig tyngd av mina vänskapsrelationer på sista tiden. Det är få personer jag verkligen kan connecta med till 100%. Har funnit två, och de var ganska oväntade i det stora hela. Skönt att veta att de finns där, när andra på olika vis kan tynga ner. En kommer hit i helgen. Det känns tryggt.