Om arbetslöshet och politik

Några tankar från en rödgrön röstare, endast en dag innan det avgörande valet.

Jag har aldrig sagt att jag tycker det är dåligt att arbeta hårt, att jobba upp sig, studera osv. Det är jättebra att göra karriär och stå på egna ben. Det är något som jag hoppas och tror att alla på ett eller annat vis strävar efter.

Vad som gjort mig upprörd i år är Moderaternas attityd mot arbetslösa. Att bidragstagare är snyltare, att arbetslösa ungdomar är lata och att dessa behandlas som att de själva valt situationen.

Moderaterna själva säger att den som arbetar ska belönas.

Om man belönar någon för att denne jobbar hårt, så betyder ju det att de som inte blir belönade ej heller arbetar lika hårt. Om de ansågs jobba lika hårt så skulle de ju också belönas. Alltså anser man att de som olyckligtvis saknar jobb inte jobbar nog hårt och därför är i situationen de är.

Såhär har det gått till i mitt liv.

Redan i gymnasiet hade jag problem med att hitta jobb. Mina vänner skaffade sommarjobb, majoriteten fick hjälp från sina föräldrar med detta, något jag inte hade möjlighet till då mina föräldrar varken hade arbetsplatser eller kontakter som kunde anställa mig. Jag gick runt på stan för att finna mig ett sommarjobb, men ingen tog emot mig. Det här bakslaget gjorde inte att jag satt hemma och latade mig hela sommaren, utan istället arbetade jag åt mina farföräldrar med gräsklippning och fönstertvätt. På så vis fick jag lite lön så att jag klarade sommaren och jag fick också känna att jag faktiskt gjorde något. Tyvärr räknas detta jobb inte som en erfarenhet på pappret och redan där låg jag därför lite efter i samhället.

När jag tagit studenten bestämde jag mig för att stå på egna ben. För att klara av att flytta till Göteborg så sökte jag in på universitetet och studerade ett år lite fristående kurser. På så vis levde jag rätt bekvämt ekonomiskt. Efter ett år ville jag prova på att ge mig ut i arbetslivet. Jag fick ganska snabbt jobb på McDonalds genom en vän som jobbade där, och det blev därför mitt första ordentliga arbete. Efter en månad på McDonalds sa jag upp mig pga deras sätt att behandla anställda. Inte för att jag var lat, jag jobbade övertid för dem trots att jag var deltidsanställd, men jag anser inte att man ska behöva finna sig i vad som helst. De skötte inte saker på lagligt vis, jag informerade facket om detta, och mer detaljer än så lämnar vi till en annan gång. (För den som vill veta mer rekommenderar jag Dokument inifrån - "McFusk & Co")

Efter att jag sagt upp mig från McDonalds började jag omedelbart på Greenpeace som medlemsvärvare. Jag arbetade som dörrknackare med att värva stödmedlemmar, ett jobb som var delvis provisionsbaserat, men ändå helt schysst i villkoren. Arbetskamraterna var super och jag trivdes bra. Det tärde dock på sitt sätt att gå runt i minusgrader mitt i vintern och få dörrar igensmällda i ansiktet, så i januari bestämde jag mig för att återgå till studierna igen.

Jag läste en termin på komvux, olika kurser relaterade till företagsekonomi, för att få en grund ifall jag så småningom skulle vilja starta eget. Jag följde upp det med en sommarkurs och ytterligare en termin på universitetet innan jag bestämde mig för att spara de år av CSN-tillgångar jag har kvar. Resterande tänker jag ta ut den dagen jag är säker på vad jag vill göra.

Det var nu vår, 2009, och jag blev arbetslös. Jag gjorde som jag alltid gjort i arbetslösheten, jag sökte jobb online, jag vände mig direkt till specifika företag, jag gick runt på stan och lämnade CVn för att presentera mig. Då jag aldrig jobbat tillräckligt länge för att få a-kassa så fick jag vända mig till socialen som efter en del krångel gav mig försörjningsstöd från andra månaden. Jag var alltså tvungen att skaffa mig lite privata lån först för att kunna betala hyran, något som sedan tog mig ett bra tag att kunna betala tillbaka.

Jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Göteborg igen, då jag under den här tiden befann mig i Karlstad, och meddelade detta till socialkontoret. Den tiden jag skulle spendera i Karlstad innan flytten blev jag dock hänvisad till att börja på praktik. Jag skaffade mig en praktikplats hos BR leksaker och fick jobba där tills dess att jag flyttat. Jag jobbade där i drygt en månad, heltid, för något annat var enligt kommunen inte acceptabelt. Jobbade man mindre än heltid blev man av med hela försörjningsstödet. På så vis fick jag alltså ut bidrag motsvarande en timlön på 35kr. Detta var inget jag slängde bort utan jag arbetade precis som om jag varit en av de anställda, något som jag fick väldigt mycket beröm för av butikschefen. Hon kunde dessvärre inte anställa mig då de inte hade något utrymme för nya anställningar, men hon skulle rekommendera mig till andra butiker om så fanns möjlighet.

Här fick jag plötsligt ett jobberbjudande för Media Markt, och det var därför min praktik endast varade en månad. Jag flyttade till Göteborg, och påbörjade en timanställning som till att börja med skulle gälla över sommaren. Jag jobbade på samma vis som alla andra, jag fick beröm av kunderna och jag hade bra försäljningssiffror. Så fort sommaren var över fick jag dock besked om att de inte hade plats för mig, det fanns inga tider att ge mig och därför avslutades min anställning.

Deprimerad över situationen och förtvivlad över att bli arbetslös igen så gick jag till arbetsförmedlingen med en idé om att finna mig en praktikplats igen. Med lite flyt kunde jag ju faktiskt hitta en plats som kunde anställa mig om jag bara fick in foten! Detta var dock inte möjligt då regeringen satt in en lag som förhindrade mig från att gå på praktik. Jag var tvungen att gå arbetslös i tre månader innan jag fick aktivera mig på sådant vis. Tre väldigt grå månader passerade. Det fanns färre jobb än någonsin att söka, till och med socialen suckade då de visste att alla som gick hos dem slogs om samma ynka jobb. När man gick runt med CVn fick man svar om att "Nej våra anställda står redan i kö för att få fler tider". Här bestämde jag mig för att lämna landet.

Vi började planera för flytten till London och jag informerade både arbetsförmedling och socialkontor om att jag snart skulle flytta. Då fick jag plötsligt en praktikplats hänvisad från arbetsförmedlingen, så okej, en extra merit och något att göra medan vi sparar till flytten. Jag började som praktikant på ett kontor där jag hjälpte ett företag med grafisk layout, upplänkning till deras intranät, översättningar, postsortering och annat smått och gott. Jag arbetade heltid hos dem i tre måndader, för samma ynka socialbidrag, och faktum är att man faktiskt förlorar pengar på att praktisera då det kostar att köpa hem extra mat för lunchlådor osv. Detta sänkte dock inte min arbetsmoral utan jag jobbade på som om jag varit en anställd, trots att jag snart skulle lämna landet. Detta uppmärksammades och de var i slutändan så nöjda med min insats att de bestämde sig för att ge mig lön.

Nu är jag i London, där jag även som arbetslös slitit för att hitta jobb. Här finns inga bidrag som räddar utan det är endast sparade pengar som gällt. Pengar jag sparat från mina bidrag och från försäljning av det mesta vi ägde. Nu har jag äntligen fått ett jobb, ett jobb som jag kommer att ge 110% på och som jag hoppas att jag kommer få stanna på. Det är ett tufft ekonomiskt liv, med hyror som är tredubbelt så höga som i Sverige, men jag är van att leva snålt och med vilja så klarar man de tuffaste situationerna.

Jag har alltid arbetat hårt, till och med när jag inte ens fått någon lön så har jag arbetat precis lika hårt som alla andra. Ändå kräver jag ingen belöning och om jag nu velat komma åt Svenska folkets skattepengar i form av bidrag då hade jag aldrig lämnat landet för att söka jobb här, helt utan bidragsstöd. Det sägs att det ska löna sig att arbeta, men det lönar sig redan att arbeta, det har det alltid gjort. Ju mer man arbetar desto mer belönas man. Det kallas ju just lön.

Man kan vara hur motiverad som helst, man kan vara driven och kämpa för att få ett jobb, men det gäller också att ha turen att den där arbetsgivaren som du vänder dig till, faktiskt i det tillfället är redo att anställa någon. Det finns alltid en liten procent av tur och tillfällighet som spelar in.

Ta inte ditt jobb förgivet, skatta dig lycklig om du aldrig varit utan, och tryck inte ned den som ännu inte fått något!

Karriärskval

Jag har ett problem med min karriär, nämligen att jag inte har någon. Egentligen har det aldrig varit ett problem för mig, för det där med att göra karriär och bli rik är inget som direkt lockat mig någon gång. Dock måste man ju göra något, och nu har jag helt fastnat utan någon idé om vad. Tidigare har jag satsat på att jobba inom butik, och det fungerar ju bra när man inte har någon väsentlig utbildning i ryggen. Jag har dock börjat inse att butiksarbetare inte är något som fungerar för mig i längden. De senaste åren har jag fått mer och mer problem med mina fötter. Jag klarar inte att stå och gå särskilt länge, för de blir ömma, och under våren fick jag problem med ömmande vrister. Efter ett besök hos en sjukgymnast fick jag veta att jag är plattfotad och behöver gjuta inlägg till mina skor. Dessa inlägg skulle kosta 800-1500kr att fixa, så det var inget alternativ för mig just då.

Problem med fötterna är visst något som går i släkten. Min syster har också fått inlägg och min mormor har alltid haft problem med sina. Eftersom det visat sig vara ett riktigt problem, att det faktiskt är fel på mina fötter, så känns ett yrkesval där jag sliter på dem hela dagarna som en väldigt dum idé. Risken att det blir sämre istället för att jag som vanligt folk vänjer mig är allt för överhängande. När jag förra sommaren jobbade som säljare trodde jag att det var normalt. Jag stod upp hela dagarna, haltade hem mot bussen och kunde knappt stå på resten av kvällen. Arbetskamrater sa att de också haft ont, och även min käre sambo förklarade att det kändes så första tiden innan man vant sig. Det kändes dock inte riktigt helt normalt att mina ben helt vek sig, trots de bästa skor jag kunde hitta, samt stödstrumpor för ökad blodcirkulation. Trots 4 månaders jobb så vande jag min heller aldrig, och det slog mig nyligen att jag aldrig haft så mycket problem med fötterna tidigare, trots yrken där jag behövt stå upp.

Nu till problemet. Om jag inte kan jobba inom yrken som kräver att man står, vad finns då kvar? Om jag inte har någon särskild inriktning jag är utbildad till, eller inte kan jobba inom restaurang eller butik, vad ska jag då jobba med? Helt plötsligt står jag framför ett beslut jag inte ännu är redo att ta, nämligen om jag ska utbilda mig till något. Jag har skjutit på detta eftersom jag inte ännu vet vad jag vill, och jag vill spara mina år av studielån tills jag är riktigt säker på vad jag vill bli. Att plötsligt tvingas fundera över yrkesroller på det här viset är nog det mest stressande jag ställts inför.

Jag hoppas verkligen att det jobb jag har på G verkligen går igenom, och att jag kan behålla det ett tag. Hamnar jag tillbaka på ruta ett så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Tro och hopp, och en gnutta tur, är väl vad som får avgöra det hela.

Grannar

Idag saknar jag Annso mest i världen. Den perfekta grannen. Det hade varit så bra nu, när jag sitter här och tråkar om kvällarna, att kunna gå över och bara dricka te och prata i timmar, så som vi är bäst på. Det är lite kul, för samtidigt som vi är jätteolika på många sätt, så är vi mest lika i världen när vi sätter igång och diskuterar saker. Det är det som är så härligt. Och så har vi ju så god smak vad gäller mat också.

Jag tänkte egentligen fortsätta att skriva här, om provokativa, underliga människor, men sedan ringde telefonen, och så kom Erik hem, så det får bli en annan dag.

Tjing!

Dagens funderingar

Det är lite knepigt ibland det här med att blogga. Vad kan man skriva, hur ska man formulera det, vem ska man ta hänsyn till osv. Jag har funderat lite på att eventuellt ha en privat blogg, för lite mer öppnare tankar. Vi får väl se hur jag gör. Om någon skulle vara intresserad av att få tillgång till att läsa en sådan så kommentera eller säg till på annat vis, så jag vet, om jag startar en nån gång.

För övrigt har jag klurat lite grann på hur det är att ha tråkigt. Okej, alla vet hur det är att ha tråkigt, men insåg igår att när jag gått över gränsen från att inte ha något särskilt att göra, till att bli riktigt uttråkad, så kan jag inte lösa problemet utan att byta miljö. När jag blir uttråkad känner jag mig instängd och låst. När jag väl kommit till den punkten så räcker det inte att få något att göra, utan det måste vara fantasifullt och jag behöver förflytta mig, komma ut, hitta på något någon annanstans. Det är knepigt, men de gånger jag känner starkast att jag behöver göra något extraordinärt, så är det när jag har som mest tråkigt. Då vill jag förändra världen, skapa något fantastiskt eller göra något som ingen gjort förut. Undrar om detta är vanligt, eller om det bara är jag?

Nog om det. Idag tänker jag ändå inte ha tråkigt.

Londoners

Har bott i London i tre veckor nu snart, och trivs jättebra. Eftersom Erik och jag har en gemensam Londonblogg så kommer jag nog inte att skriva mycket om det här, men för den som är nyfiken på hur vi har det så finns berättelser och bilder på http://lindaoerik.blogspot.com/

Återkommer här när jag har annat på hjärtat. :)

Cheers!

Några dagars semester.

Det har varit en händelserik månad, med försäljningar och rensning av allt vi äger, utflytt, städning, avsked m.m. Det har varit hektiskt, och tärande både fysiskt och psykiskt. Nu har vi i alla fall fått mellanlanda en tid i Halmstad, för att andas ut mellan flytterna. Det är skönt, att plötsligt inte ha någonting särskilt att göra om dagarna. Erik skulpterar, jag polerar naglarna och smuttar på vin. På onsdag ska vi till och med unna oss ett besök hos frisören, något som nog kan vara bra inför jobbsökandet vi har framför oss. På fredag flyger vi. Vi har fortfarande varken jobb eller boende, men vi har en vecka bokad på vandrarhem och resten får lösa sig väl på plats. Vi kommer att blogga om livet utomlands för att hålla familj och vänner uppdaterade, men adressen postar jag lite senare.

Förhoppningsvis blir det mer än bara landet Sverige man lämnar bakom sig. Det är ju ändå ett helt nytt liv vi inleder. Allt kommer att förändras.
Igår kom jag på mig själv att gräma mig över människor som gjort mig besviken. Folk som jag inte längre har eller kommer ha att göra med. Eftersom så är fallet så vill man ju bara släppa det hela, men när man känner att man oprovocerat blivit dåligt bemött är det ändå svårt. För att kunna lägga det helt bakom mig så måste jag trots allt acceptera det som hänt, och det kan jag bara inte göra i ett par extrema fall. Några människors beteenden övergår helt mitt förstånd, och det är svårt att släppa frustrationen. Varför vill man helt utan anledning skapa sig ovänner? Jag kan inte tänka på de här personerna utan att bli riktigt förbannad. Det är ju så jäkla onödigt och dumt. Mest av allt är jag som sagt besviken, för någorlunda högre förväntningar får man i alla fall ha på vänner och bekanta.

Ibland hade det varit skönt att verkligen hänga ut sådana personer ordentligt, för vad de sagt och gjort, men för självrespektens skull så låter jag bli. Förhoppningsvis lättar det här lite på trycket tills vidare. När vi flyttat så ska jag inte ha tid att fundera över dem.

Klockan är efter midnatt, det är nu juni och tre dagar kvar till avfärd.
Nästa gång jag skriver här är jag troligtvis i London, med helt andra tankar i huvudet. Bye for now.

Då tankarna blandas i kitteln..

Nu har jag börjat om tre gånger på den här texten. Jag börjar aldrig om när jag skriver, men eftersom jag aldrig pratar öppet om det här ämnet, så vet jag heller inte hur jag ska forma orden kring det. Det handlar om en tro och en livsstil. En av mina livsstilar, får jag väl säga, för jag anser mig ha ganska många olika.

Om jag fick en förfrågan om att beskriva mig själv, så skulle den beskrivningen skifta enormt mycket, beroende på vem som frågade. Mitt liv är inte så simpelt helt enkelt, för jag har valt flera vägar, och lever dem paralellt. Detta är ganska tillfredsställande i slutändan, då skiftandet av engagemang förhindrar uttråkan. Jag kan under flera månader fastna i mitt moderna, nördiga jag. Gräva ner mig i tv-spel och saksamlande eller springa på stan för att shoppa mig modern och följa upp det med en lång klubbkväll. Som de flesta i min omgivning helt enkelt.


Ikväll är dock annorlunda. Jag får till och från dåligt samvete över att jag inte engagerar mig tillräckligt mycket i min spiritualistiska livsstil. Nu är ett sådant tillfälle. Ikväll önskar jag att jag bodde i skogen, lite mer avskärmad från det moderna samhället. Att jag kunde gå ut i skogen, sätta mig ner och tala med den.
Jag är naturtroende, sk paganist men ej mer specificerat. Visst kan jag kalla mig modern häxa, men ropar man ut det högt så följer ofta så många fördomsfulla frågor. Några jättemediala förmågor är inget jag har att skryta med, men jag håller ett öppet sinne, för jag vet att det nog kan komma när jag minst anar det. Jag hyser respekt för jorden och de krafter jag är övertygad om finns. Jag tar avstånd från gudar och gudinnor, om så bara som symboler. Det engagemang jag har mest av just nu vill jag främst fokusera på örter och allt man kan skapa med dem. Salvor, brygder och annat man har nytta av. Jag tänker att jag kommer att utöka engagemanget både inom det och andra områden när tiden säger att det är dags. Det finns ingen anledning att stressa, och än är jag ung. Jag ser till att hålla inspirerande människor på nära avstånd för att snabbt ha en väg in när jag känner att det passar. De finns främst på Internet, och jag är tacksam över att se dem där dagligen.

Det finns mer att uppleva i den här världen, än det vi ser, hör och kan ta på.
Vad man kallar det och upplever det som, är ju högst personligt. Jag kallar det magi.

Efter flytten ska jag låta dessa ting ta lite mer plats i mitt liv.
Med rökelse, symboler och talande toner.

Blessed be.