Det här med kroppsideal

Efter att ha läst i bloggen Vintage Girl (Extremt läsvärd blogg för övrigt) om hur samhället bestämmer vad vi ska tycka om våra kroppar så kände för att skriva om detta också. Jag har trots allt tänkt ta upp detta flera gånger förut, så det är väl dags då. Det är i låg ålder man börjar uppfostras av samhället om hur man ska se ut för att matcha idealet. Redan från puberteten blev jag missnöjd med min kroppsform och önskade att jag var smalare, för jag hade inte en lika platt mage som mina vänner hade, även om jag var ganska smal på den tiden. En normal tjej, helt enkelt, med lite hälsosamma kurvor dessutom. Jag antar att det var i gymnasiet som jag började må sämre över vikten, och började med träning, dieter och annat för att gå ner de där extra kilona som jag ansåg att jag hade. det var väl drygt fem år sedan som jag började ordentligt, kan jag tänka mig. Sedan dess har det aldrig varit någon ro. Istället har jag de senaste åren gått upp drygt 10 kilo. Mitt bmi säger att jag är överviktig, och det är jag. Jag har storlek large på kläder och min midja blir bara rundare. Det är inte det att jag äter ohälsosamt. Visst, jag käkar inte sallad varje dag direkt, men jag köper nästan heller aldrig godis, jag käkar bara snacks och sådant när det bjuds, och köper knappt heller aldrig skräpmat. Numera dricker jag ytterst sällan alkohol dessutom och heller inte läsk, vilket man annars kan tänka påverkar det hela. Jag har helt enkelt en riktigt värdelös förbränning.

Rör jag på mig, kan man ju fråga, och nej, det kan jag väl inte påstå att jag gör. Jag avskyr att träna. Redan som barn tyckte jag att idrottslektionerna var det värsta i skolan, och några aktiva fritidsaktiviteter har det aldrig varit tal om. Jag har skaffat gymkort tre gånger i mitt vuxna liv men tappat motivationen varje gång eftersom jag inte ser något hända. Jag tycker om promenader, men blir snabbt trött på att gå samma sträckor om och om igen. Mitt bristande intresse kan bero på att jag har så många andra intressen som fyller upp min tid. Kreativa hobbys, tv-spel, m.m.

För att kompensera detta har jag istället satsat på olika dieter till och från. Nån gång provade jag nutrilett-shakes, en annan räknade jag kalorier och så den mest effektiva, atkinsmetoden, som jag körde för något år sedan. Med atkins gick jag ner 5kg på bara några veckor. Det var som en dröm! Problemet med atkins är dock att eftersom dieten går ut på att mest bara äta kött/fisk (och annat proteinrikt) så blev det också väldigt dyrt. Detta hade jag som gick från att vara student till att bli arbetslös inte råd med i längden, och därför tickade mina totalt tappade 7kg sakta upp igen. Det som svider mest är att det alltid handlar om någon form av uppoffring. Antingen måste jag plåga mig själv med tråkig träning, eller så måste jag avstå från att äta normalt. Det är lite som pest eller kolera. Det känns illa nog att inte kunna äta lite chips en lördagkväll utan att känna dåligt samvete.

Nu står det mest bara still. Jag avskyr min kropp och påminns framförallt av det varje gång jag ser mig själv på bild. När jag är hemma så tänker jag inte på det. I mitt huvud är jag inte större än mitt ideal. Även framför spegeln är det helt okej. Det är först när jag kan se mig själv i relation till alla andra som jag känner mig fet. Jag vet, det finns många som är större än vad jag är, och så kommer det alltid vara, för alla som har problem med vikten. Det finns alltid någon som är större, och som kanske tänker "hon ska inte klaga". Dock gör ju inte det att man känner sig bättre. Det är även många som säger att "Men nej, du är inte stor, och BMI är inte tillförlitligt!". Jag vet att dessa människor vill väl, men jag vet också att de själva inte hade varit nöjda om de låg på samma vikt som jag i relation till deras längd, så oavsett om det är med mening eller ej så blir det inte särskilt trovärdigt.

Nu flyttar vi snart, och får förhoppningsvis en stabilare ekonomi igen. Då får vi se vad för medel som kan hjälpa mig i form igen. Ett löpband och lite bättre mat hade jag väl tänkt i alla fall. Tills vidare kan jag bara drömma om att se ut som jag önskar, att kunna använda korta kjolar och andra snygga klädesplagg igen. En vacker dag, säger vi. En vacker dag..