Om arbetslöshet och politik

Några tankar från en rödgrön röstare, endast en dag innan det avgörande valet.

Jag har aldrig sagt att jag tycker det är dåligt att arbeta hårt, att jobba upp sig, studera osv. Det är jättebra att göra karriär och stå på egna ben. Det är något som jag hoppas och tror att alla på ett eller annat vis strävar efter.

Vad som gjort mig upprörd i år är Moderaternas attityd mot arbetslösa. Att bidragstagare är snyltare, att arbetslösa ungdomar är lata och att dessa behandlas som att de själva valt situationen.

Moderaterna själva säger att den som arbetar ska belönas.

Om man belönar någon för att denne jobbar hårt, så betyder ju det att de som inte blir belönade ej heller arbetar lika hårt. Om de ansågs jobba lika hårt så skulle de ju också belönas. Alltså anser man att de som olyckligtvis saknar jobb inte jobbar nog hårt och därför är i situationen de är.

Såhär har det gått till i mitt liv.

Redan i gymnasiet hade jag problem med att hitta jobb. Mina vänner skaffade sommarjobb, majoriteten fick hjälp från sina föräldrar med detta, något jag inte hade möjlighet till då mina föräldrar varken hade arbetsplatser eller kontakter som kunde anställa mig. Jag gick runt på stan för att finna mig ett sommarjobb, men ingen tog emot mig. Det här bakslaget gjorde inte att jag satt hemma och latade mig hela sommaren, utan istället arbetade jag åt mina farföräldrar med gräsklippning och fönstertvätt. På så vis fick jag lite lön så att jag klarade sommaren och jag fick också känna att jag faktiskt gjorde något. Tyvärr räknas detta jobb inte som en erfarenhet på pappret och redan där låg jag därför lite efter i samhället.

När jag tagit studenten bestämde jag mig för att stå på egna ben. För att klara av att flytta till Göteborg så sökte jag in på universitetet och studerade ett år lite fristående kurser. På så vis levde jag rätt bekvämt ekonomiskt. Efter ett år ville jag prova på att ge mig ut i arbetslivet. Jag fick ganska snabbt jobb på McDonalds genom en vän som jobbade där, och det blev därför mitt första ordentliga arbete. Efter en månad på McDonalds sa jag upp mig pga deras sätt att behandla anställda. Inte för att jag var lat, jag jobbade övertid för dem trots att jag var deltidsanställd, men jag anser inte att man ska behöva finna sig i vad som helst. De skötte inte saker på lagligt vis, jag informerade facket om detta, och mer detaljer än så lämnar vi till en annan gång. (För den som vill veta mer rekommenderar jag Dokument inifrån - "McFusk & Co")

Efter att jag sagt upp mig från McDonalds började jag omedelbart på Greenpeace som medlemsvärvare. Jag arbetade som dörrknackare med att värva stödmedlemmar, ett jobb som var delvis provisionsbaserat, men ändå helt schysst i villkoren. Arbetskamraterna var super och jag trivdes bra. Det tärde dock på sitt sätt att gå runt i minusgrader mitt i vintern och få dörrar igensmällda i ansiktet, så i januari bestämde jag mig för att återgå till studierna igen.

Jag läste en termin på komvux, olika kurser relaterade till företagsekonomi, för att få en grund ifall jag så småningom skulle vilja starta eget. Jag följde upp det med en sommarkurs och ytterligare en termin på universitetet innan jag bestämde mig för att spara de år av CSN-tillgångar jag har kvar. Resterande tänker jag ta ut den dagen jag är säker på vad jag vill göra.

Det var nu vår, 2009, och jag blev arbetslös. Jag gjorde som jag alltid gjort i arbetslösheten, jag sökte jobb online, jag vände mig direkt till specifika företag, jag gick runt på stan och lämnade CVn för att presentera mig. Då jag aldrig jobbat tillräckligt länge för att få a-kassa så fick jag vända mig till socialen som efter en del krångel gav mig försörjningsstöd från andra månaden. Jag var alltså tvungen att skaffa mig lite privata lån först för att kunna betala hyran, något som sedan tog mig ett bra tag att kunna betala tillbaka.

Jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Göteborg igen, då jag under den här tiden befann mig i Karlstad, och meddelade detta till socialkontoret. Den tiden jag skulle spendera i Karlstad innan flytten blev jag dock hänvisad till att börja på praktik. Jag skaffade mig en praktikplats hos BR leksaker och fick jobba där tills dess att jag flyttat. Jag jobbade där i drygt en månad, heltid, för något annat var enligt kommunen inte acceptabelt. Jobbade man mindre än heltid blev man av med hela försörjningsstödet. På så vis fick jag alltså ut bidrag motsvarande en timlön på 35kr. Detta var inget jag slängde bort utan jag arbetade precis som om jag varit en av de anställda, något som jag fick väldigt mycket beröm för av butikschefen. Hon kunde dessvärre inte anställa mig då de inte hade något utrymme för nya anställningar, men hon skulle rekommendera mig till andra butiker om så fanns möjlighet.

Här fick jag plötsligt ett jobberbjudande för Media Markt, och det var därför min praktik endast varade en månad. Jag flyttade till Göteborg, och påbörjade en timanställning som till att börja med skulle gälla över sommaren. Jag jobbade på samma vis som alla andra, jag fick beröm av kunderna och jag hade bra försäljningssiffror. Så fort sommaren var över fick jag dock besked om att de inte hade plats för mig, det fanns inga tider att ge mig och därför avslutades min anställning.

Deprimerad över situationen och förtvivlad över att bli arbetslös igen så gick jag till arbetsförmedlingen med en idé om att finna mig en praktikplats igen. Med lite flyt kunde jag ju faktiskt hitta en plats som kunde anställa mig om jag bara fick in foten! Detta var dock inte möjligt då regeringen satt in en lag som förhindrade mig från att gå på praktik. Jag var tvungen att gå arbetslös i tre månader innan jag fick aktivera mig på sådant vis. Tre väldigt grå månader passerade. Det fanns färre jobb än någonsin att söka, till och med socialen suckade då de visste att alla som gick hos dem slogs om samma ynka jobb. När man gick runt med CVn fick man svar om att "Nej våra anställda står redan i kö för att få fler tider". Här bestämde jag mig för att lämna landet.

Vi började planera för flytten till London och jag informerade både arbetsförmedling och socialkontor om att jag snart skulle flytta. Då fick jag plötsligt en praktikplats hänvisad från arbetsförmedlingen, så okej, en extra merit och något att göra medan vi sparar till flytten. Jag började som praktikant på ett kontor där jag hjälpte ett företag med grafisk layout, upplänkning till deras intranät, översättningar, postsortering och annat smått och gott. Jag arbetade heltid hos dem i tre måndader, för samma ynka socialbidrag, och faktum är att man faktiskt förlorar pengar på att praktisera då det kostar att köpa hem extra mat för lunchlådor osv. Detta sänkte dock inte min arbetsmoral utan jag jobbade på som om jag varit en anställd, trots att jag snart skulle lämna landet. Detta uppmärksammades och de var i slutändan så nöjda med min insats att de bestämde sig för att ge mig lön.

Nu är jag i London, där jag även som arbetslös slitit för att hitta jobb. Här finns inga bidrag som räddar utan det är endast sparade pengar som gällt. Pengar jag sparat från mina bidrag och från försäljning av det mesta vi ägde. Nu har jag äntligen fått ett jobb, ett jobb som jag kommer att ge 110% på och som jag hoppas att jag kommer få stanna på. Det är ett tufft ekonomiskt liv, med hyror som är tredubbelt så höga som i Sverige, men jag är van att leva snålt och med vilja så klarar man de tuffaste situationerna.

Jag har alltid arbetat hårt, till och med när jag inte ens fått någon lön så har jag arbetat precis lika hårt som alla andra. Ändå kräver jag ingen belöning och om jag nu velat komma åt Svenska folkets skattepengar i form av bidrag då hade jag aldrig lämnat landet för att söka jobb här, helt utan bidragsstöd. Det sägs att det ska löna sig att arbeta, men det lönar sig redan att arbeta, det har det alltid gjort. Ju mer man arbetar desto mer belönas man. Det kallas ju just lön.

Man kan vara hur motiverad som helst, man kan vara driven och kämpa för att få ett jobb, men det gäller också att ha turen att den där arbetsgivaren som du vänder dig till, faktiskt i det tillfället är redo att anställa någon. Det finns alltid en liten procent av tur och tillfällighet som spelar in.

Ta inte ditt jobb förgivet, skatta dig lycklig om du aldrig varit utan, och tryck inte ned den som ännu inte fått något!